Love is the answer

Omtumlande, vackert, sorgligt, glädjefyllt... Det blev så fint, en underbar avslutningsfest för projektet Idébanken. I tre år har vi hållit på. Vi har byggt upp en mötesplats för människor som inga andra mötesplatser har, och det har kommit många, det har uppstått MÖTEN människor emellan, hjärta mot hjärta. Vi har kramats, skrattat och gråtit tillsammans, lekt, skojat, dansat, busat, lagat mat tillsammans. Lärt oss göra upp eld, bygga vindskydd...och det har behövts. Det behövs värmande eld när samhället blir kallare, det behövs vindskydd när samhällets skyddsnät har fått större och större hål och hårda vindar blåser.

Till beslutsfattarna: Säg mig att ni ångrar er, att ni ändrar er! Inte för Idébankens skull, men för dessa människors skull som hittat sin viloplats, sin återhämtningsplats, kärlek, värme och acceptans hos oss. Place of Peace. Vi har startat och byggt upp någonting viktigt och värdefullt. Nu är det upp till er att ta vid, att fortsätta, att möjliggöra en fortsättning.
En av killarna som brukar vara hos oss visade på teckenspråk, vad han ska göra framöver. Äta och sova. Sova och äta.

Jag är så innerligt tacksam för den här tiden! Jag har lärt mig så mycket om godhet och det som förenar oss människor! Jag har sett att det behövs en Place for Peace i Emmaboda. Emmaboda har förändrats. Det finns dom som bygger murar, som klistrar rasistiska märken över hela samhället, som står i givakt för att värna...vad? Vissas rätt till att få känna sig privilegierade, överlägsna och skilda från den verkligheten som är allas vår verklighet. Det går inte att bygga murar, murar leder till segregation och segregation leder till isolering och avståndstagande. Min tacksamhet kommer från de möten jag fått bevittna, där människor med god vilja och öppna hjärtan öppnar dörrar och bjuder in till gemenskap. Våra underbara anställda och volontärer! Och våra underbara besökare! Tack! Tusen tack!

Titta på bilderna på Idébankens facebooksida! Vad är det ni ser? Ni ser lekande, skrattande barn, ungdomar, vuxna, från världens alla hörn. I gemenskap. Tillsammans.

En vän till mig hade en underbar t-shirt på sig häromdagen, underbar på grund av texten. Det stod: Kärleken är svaret. Just det. Kärleken är svaret.

https://www.facebook.com/Id%C3%A9banken-1410039069308884/?fref=ts

Brus

Det låter. Överallt, hela tiden. Det brummar, susar, prasslar, visslar, pustar och piper. Värst är det när det är två olika brumljud nära varandra. Som det ofta är i affärer och caféer. Det är jobbigt.

Man kan visserligen säga att jag lever i sus och dus, men det är inte så glamoröst precis. Jag lever nämligen med ett helt eget ljud, ett stilla sus, vart jag än går, för jag bär det med mig. Jag vet inte riktigt var det bor, men det låter inne i skallen. Det kallas tinnitus. Jag brukar tänka att det är lite som träd som susar i vinden. Det låter ju trevligt. Ibland får suset ett skarpare biljud, och det är då det inte längre är särskilt trevligt. Är det många ljudkällor i samma rum, som kräver min uppmärksamhet, då vill jag gå ut efter en stund och vila öronen.

Himmel o Pannkaka-tiden var otroligt rolig, för det mesta, men en hel dag i den lokalen fick mig nästan att klättra på väggarna!  Maskiner och apparater som surrade och brummade på olika tonhöjder, och det var ju en gammal bank med stenväggar och golv som förstärkte ljudet och fick det att eka. Vi möblerade med soffor och bord och stolar och gardiner, och hängde till och med tyger i taket; det såg faktiskt coolt ut, som moln på himlen. Och valvet, gamla kassavalvet som vi döpte till Himlavalvet (förstås :-)) klädde vi - eller konstnären Rikkard rättare sagt- med svarta tyger och så målade han möbler och detaljer med fluorescent färg - supersnyggt! - men ljudmiljön var ändå förödande. Någon av ungdomarna hade glömt en cd-skiva där, System of a Down, och den spelade jag vid ensamma stunder. På hög volum. Ni fattar att jag var desperat...! Men oväsendet maskerade suset. Och jag lärde mig faktiskt gilla bandet..! Ehh..det är sant!

Förra veckan bokade jag tid hos en akupunktör. Han var från Kina, eller dom, det fanns två, en äldre och en yngre. Den äldre ställde några frågor och den yngre skrev ner mina svar med kinesiska, väldigt vackra, tecken. Sedan fick jag lägga mig på en brits och den yngre stack ett tiotal nålar i mig, på noga utvalda punkter. Jag somnade på britsen, blickstilla, utan att röra mig det minsta. Efter en stund kom den yngre och började med akupressur. Han tryckte på punkter i huvudet och käklinjen. Det gjorde ont; ingen mysmassage precis! -Vänd, sa han, och tryckte sedan på punkter utmed ryggraden. - Klart, sa han. Helt i min stil och smak, inget chitchat. Nästa morgon när jag vaknade var suset borta...en stund. Sedan kom det tillbaka, kom och gick som vanligt. Nästa behandling efter några dagar, nästan samma procedur, lite fler nålar, på lite olika ställen. Huvudpress. -Klart. 

Jag fick ont i halsen efter behandlingen. Förmodligen sattes lymfsystemet i gång på  högtryck.

Har nästa tid i övermorgon. 

Suset finns där, men det har kanske ändrat karaktär lite. 

Det finns en del saker man kan göra själv. Bland annat finns det på Youtube och annanstans inspelat vitt brus. Väldigt skönt! Det är väldigt, väldigt avslappnande, när bruset har en yttre källa, för en gångs skull. Märkligt. Vissa sorters brus är väldigt störande, vissa avslappnande! Förresten, "vitt brus" -ljud rekommenderas när bebisar har svårt att somna. Tips! 

I dag upptäckte jag en väldigt rolig sak! Nu när våren har kommit snabbt och allt började blomma på en timme, har också björkarna fått små blad....och....: suset av björkar funkar som vitt brus! Faktiskt! Otroligt skönt och avslappnande! 

Det kanske är björksus jag har saknat så intensivt att jag skapat ett eget sus i huvudet?? 

Björkbristsjukdom! 

Förresten, jag tror att bebisar också trivs bättre i lövträdssus, än med konstgjort brus. (Fast det är ändå ett bra tips, man kanske inte vill BO utomhus hela tiden). 

Mellanrum och sandkorn

Strålande Kristi Himmelsfärds Dag (Nej, jag kallar inte den här dagen Kristi him, och inte Kristi Flygare heller..:-) ) Värmen är här, vinden mild och bummullstussmoln vandrar över himlen, speglar sig i Ödevats-sjön. Första metaredag. Jag fiskar inte, inte i dag (och väldigt sällan annars också). Jag funderade på en kajaktur, medan jag satt på en bänk och vinden  bar  krabbelur- och kokkaffedoft, mumsandes på just dessa godsaker och kokkaffe, det är det bästa kaffet som finns! Nej, jag gick istället en liten skogsvandring, kan man ju inte säga; jag gick ett par meter in i skogen, satte mig på en mossig sten och lät tankarna vandra.

Förra året så gott som bodde vi här i skogen, vi "vilda" från Idébanken (Go wild), och våra naturguider, Andreas och Indiana, förmedlade så mycket kärlek till naturen och det enkla livet att det grep tag i mig. Jag drömmer om att göra en "solo quest" (eller solokvist, som Bosse kallar det..), dvs att stanna i skogen ett par dygn, utan några som helst distraktioner. Bara vara. Låta tankarna komma och gå. Göra upp en eld. Sova under bar himmel i en sovsäck. Vad jag längtar efter att göra det!        
- Men är det inte bara att bege sig ut i skogen och göra det, då? muttrar min Vän af Ordnung. Njaa..njoo...nej. Det krävs vissa saker. Som rätt tid. Rätt plats. Jag är för feg för att bara sätta mig i skogen var som helst, jag behöver ha folk beredda att komma till undsättning vid behov, i närheten.
Men jag kommer att göra det. Det är säkert.

Just nu är jag faktiskt solokvist här hemma: Bosse for iväg igen med sina konfirmander, och E är på Broakulla marknad med Fairtrade. Till och med katterna försvann efter frukosten, de håller sig borta ända tills kvällsmatsdags. Man kan se en svart svans vifta lite bakom någon grästuva eller buske. De kan, katterna, de lever i idel mindfullness.

En skata pickar tankfullt i gräset. Fåglarna kvittrar. I måndags morgon hörde jag göken! Och en nattskärra har hörts härom natten i Ödevatsskogen. Några kvällar, när skymningen skiftat från blå till mörker, har jag hört enkelbeckasinen. Den låter som en get. Himmelsget, den kallas så. Torgny B hade hört och spelat in en dvärgbeckasin, han spelade upp från sin mobil. Mycket märkligt,  den lät som en häst som galopperar!

Denna dagen, Kristi Himmelsfärds Dag, berättar om kontakten mellan himmel och jord; färden från jorden till himlen öppnar ett mellanrum, en andlig dimension. Och jag sitter här och funderar på mellanrum i våra liv, där händelser i vår vardagsverklighet kläs i symboler, där livsberättelser möts och bildar mönster. Mellanrum, där kärlek uppstår, där drömmar dröms och poesin får ord. Och bönerna möter den livskraften som kallas Skaparen. Skaparen är inte långt borta, inte avlägsen och försvunnen. I och med sitt liv, sin död och himmelsfärd öppnade Kristus vägen till Skaparen. Skaparen finns här och nu, skapelsen sker kontinuerligt.

Bob Dylan har skrivit den vackraste texten någonsin, citerar från Every Grain of Sand:

 ...in the fury of the moment I see the master´s hand
in every leaf that trembles, in every grain of sand.

...  I hear the ancient footsteps like the motion of the sea
Sometimes I turn, there´s someone there, other time it´s only me
I´m hanging in the balance of the reality of man
Like every sparrow falling, like every grain of sand...

https://vimeo.com/61822795

Solen värmer min kind, som en smekning, som en hälsning.

Kanske ska jag försöka lära mig mer om fåglarna, det låter så spännande, dessa ornitologers berättelser! Getter och hästar och nattskärror och sånt.

https://www.youtube.com/watch?v=0NbQ66tZP4g