Tankar, ord, idéer

Omtumlande, vackert, sorgligt, glädjefyllt... Det blev så fint, en underbar avslutningsfest för projektet Idébanken. I tre år har vi hållit på. Vi har byggt upp en mötesplats för människor som inga andra mötesplatser har, och det har kommit många, det har uppstått MÖTEN människor emellan, hjärta mot hjärta. Vi har kramats, skrattat och gråtit tillsammans, lekt, skojat, dansat, busat, lagat mat tillsammans. Lärt oss göra upp eld, bygga vindskydd...och det har behövts. Det behövs värmande eld när samhället blir kallare, det behövs vindskydd när samhällets skyddsnät har fått större och större hål och hårda vindar blåser. Till beslutsfattarna: Säg mig att ni ångrar er, att ni ändrar er! Inte för Idébankens skull, men för dessa människors skull som hittat sin viloplats, sin återhämtningsplats, kärlek, värme och acceptans hos oss. Place of Peace. Vi har startat och byggt upp någonting viktigt och värdefullt. Nu är det upp till er att ta vid, att fortsätta, att möjliggöra en fortsättning. ...

Det låter. Överallt, hela tiden. Det brummar, susar, prasslar, visslar, pustar och piper. Värst är det när det är två olika brumljud nära varandra. Som det ofta är i affärer och caféer. Det är jobbigt. Man kan visserligen säga att jag lever i sus och dus, men det är inte så glamoröst precis. Jag lever nämligen med ett helt eget ljud, ett stilla sus, vart jag än går, för jag bär det med mig. Jag vet inte riktigt var det bor, men det låter inne i skallen. Det kallas tinnitus. Jag brukar tänka att det är lite som träd som susar i vinden. Det låter ju trevligt. Ibland får suset ett skarpare biljud, och det är då det inte längre är särskilt trevligt. Är det många ljudkällor i samma rum, som kräver min uppmärksamhet, då vill jag gå ut efter en stund och vila öronen. Himmel o Pannkaka-tiden var otroligt rolig, för det mesta, men en hel dag i den lokalen fick mig nästan att klättra på väggarna!  Maskiner och apparater som surrade och brummade på olika tonhöjder, och det var ju en gam...

Strålande Kristi Himmelsfärds Dag (Nej, jag kallar inte den här dagen Kristi him, och inte Kristi Flygare heller..:-) ) Värmen är här, vinden mild och bummullstussmoln vandrar över himlen, speglar sig i Ödevats-sjön. Första metaredag. Jag fiskar inte, inte i dag (och väldigt sällan annars också). Jag funderade på en kajaktur, medan jag satt på en bänk och vinden  bar  krabbelur- och kokkaffedoft, mumsandes på just dessa godsaker och kokkaffe, det är det bästa kaffet som finns! Nej, jag gick istället en liten skogsvandring, kan man ju inte säga; jag gick ett par meter in i skogen, satte mig på en mossig sten och lät tankarna vandra. Förra året så gott som bodde vi här i skogen, vi "vilda" från Idébanken (Go wild), och våra naturguider, Andreas och Indiana, förmedlade så mycket kärlek till naturen och det enkla livet att det grep tag i mig. Jag drömmer om att göra en "solo quest" (eller solokvist, som Bosse kallar det..), dvs att stanna i skogen ett par dygn, utan n...