Green grass of Christmas...

Sitter på tåget, riktning norrut. Har haft underbara dagar i Småland. Jul har jag firat på olika sätt: Julaftons gemenskapsjul i Nacka församling; på juldagen med mina stockholmsbarn och barnbarn. Annandagen for jag till Småland, och hann träffa Bosses dotter och två av barnbarnen. Därefter var vi själva tills i dag, nu är vi själva på var sitt håll. Det är någonting speciellt med att vara på landet. Naturligtvis nummer ett är att få tillbringa tid med min älskade make. Förutom det är det någonting med tystnaden. Jag drömmer varje natt, långa, färgstarka drömmar. Någon sorts rening, återhämtning pågår. Min man som är road av drömtolkning, och eftersom han är den intuitiva och kloka människan han är, är tolkningarna väldigt givande. Inte så att jag sitter och berättar varje dröm, det skulle ingen orka lyssna på, men nån gång. Det är så spännande med drömmar. Jag anmälde mig faktiskt till Jungiansk drömskola som This Jungian Life -poddarna har. Det var en av mina nyårsplaner. Snön lyser med sin frånvaro, vilket innebär att det är mörkt, det är regnigt och det är grönt. Känns verkligen helt fel! Jag är kanske inte den största vinter-vännen, men snö hör ju till, och minusgrader. Vad ska man göra, emigrera till nordpolen? Kanske för en vecka. Vi har sett en massa filmer. Några bra, några halvkassa och en fick vi faktiskt avbryta för Bosse tappade tålamodet och jag somnade. Den bästa filmen, Moonage Daydream, fick jag se ensam, för Bosse är väldigt åksjuk/rörelsekänslig och det var extremt mycket handkamera. Vilket geni han var, David Bowie! Banbrytande, nytänkande, helt egen, kreativ - och som jag brukar säga: den första existentialisten som jag kom i kontakt med. I 13-14 -ärsåldern. Changes, Speed of life (som jag ju lånat från lite..) Sound and Vision, Heroes, Starman mm mm Dessa legendariska låtar han skrev, som blev soundtrack för livet, som gav livet djup och höjd och mening, som gav näring åt drömmar och luft under vingarna. Filmen Moonage Daydream är också fantastisk på det sättet att det är han som berättar. Jag tog faktiskt bilder och skärmdumpar för att kunna ge glimtar av filmen till min yre make. Bilderna talar förstås sitt språk, och det är textat också, så det går att få fram stämningar och visdomar som Bowie levererar, men grejen i filmen är till stor del just det att det är han som pratar berättar filosoferar, hans speciella, varma röst. Det går ju att blunda och lyssna till filmen.. Men, som jag skrivit tidigare: det behövs varningstexter: varning för handkamera! Inte nedan, där har jag klippt in några stillbilder.

De vilsnas förening

Konvalescensen är genomförd. Handen mår rätt så bra, men än gör jag det mesta med vänsterhanden. Jag märker att jag till och med går annorlunda, har blivit lite vänstervriden! Vänster axel liksom lite före. Som sagt, ska vara nyttigt för hjärnan att göra saker på nytt sätt, använda den ickedominanta handen, sätta sig på andra stolar, nya perspektiv etc. 

 Träffade min smålandsbästis, M, vi fikade i Vissefjärda café och gick sedan en promenad till Hallarna. Badstranden heter så. Det är en camping också, ännu ödsligt och tomt.  

- Jag har knappt något lokalsinne alls, sa M. - Om jag ska gissa riktning så är den rätta riktningen med all sannolikhet just den motsatta. 

Hög igenkänning! Och Bosse är likadan! Det har varit många - och långa - omvägar och irrfärder i våra liv. Så GPS är vår allra bästa vän och ständig kumpan. 

Vi borde starta en förening, De vilsnas förening kunde den heta. 

En bilfärd från Vissefjärda till Stockholm och tillbaka. Väl i Stockholm var vi mycket effektiva, gjorde allt vi skulle, stygnen från min hand avlägsnades och läkningen går bra. Påsken firades i Vissefjärda. Därefter packade jag ihop och flyttade ut till skärgården. Ska vara här över sommaren. Resan till arbetet tar ca en kvart längre tid, det är försumbart. 

Miljöombytet gör mig gott. Jag älskar stadspulsen, men härute finns ett lugn som känns välgörande. Det har varit ett stressigt år, jag känner stort behov av att landa. 

 Lite märkligt är att även min Mac verkar vara vilsen i tillvaron, enligt en kartbild som ska visa var vi håller hus, är vi just nu någonstans i Papua Nya Guinea..! Jag har visserligen flyttat till ett tillfälligt sommarviste, men den är inte längre bort än i Stockholms innerskärgård.. 

Det är något märkligt befriande att vara "olokaliserbar". Inte för att jag behöver gömma mig på något sätt, men min inre vagabond sätter sig på bryggan och blickar ut mot havet och fullmånen och känner stor frid. 

 Så en sida av att vara vilse är att vara onåbar. Du vet inte var du är och inte någon annan heller.

Var sover fåglarna?

Stilla dagar i Vissefjärda, återhämtning deluxe. Solen skiner och Stockholms snöslaskiga gator är ett minne blott. Här är det vår! Jag läser, skriver, funderar. Bosse förbereder Påskens gudstjänster. Jag hör honom sjunga litanian, knappa på tangenter, han funderar och mumlar lite för sig själv. 

Lugnet omsluter mig på alla sidor. Vi lagar mat, fikar, löser korsord, vilar. En stund på altanen i månskenet, luften är klar och kylig, det är tyst på ett sätt som det bara är på landet. Inga bilar, inga tåg som skramlar förbi, inga fåglar hörs heller, de sover, de också. 

 - Jag undrar verkligen var och hur fåglarna sover säger Bosse. Kurar dom ihop sig tillsammans? De kanske har något system precis som när dom flyger, någon är ytterst på grenen där det är kallast, sen byter dom plats på någott sätt? - Nja, de kanske söker sig till någon tätare skugsdunge, typ granskog där det är varmare än på kala björkgrenar, funderar jag. 

 Jag tror att vi har rätt, båda två. Det beror på vad det är för fåglar. 

 Änder och svanar och gäss ligger ju med huvudet under vingen. En gång såg jag två svanar sova i Årstaviken, det hade blivit kallare under natten, det såg ut som att dom hade frusit fast i isen. En man närmade sig svanarna, gående försiktigt på isen, då kom fåglarna loss och lyfte med stela, knakande vingar från sin isvak. 

Kom att tänka på en story som berättades av någon i Stekta gröna tomater (eller var det i Räddaren i nöden?), om en fågelflock som landade i en sjö. Fåglarna frös fast under den kalla natten, och när de sedan flög i väg på morgonen, tog dom sjön med sig. 

 Efter en lång tids läspaus -i betydelsen att jag har lyssnat på böcker istället för att läsa pappers-sådana - har jag nu botaniserat i våra bokhyllor och hittat en massa spännande läsning. Har bläddrat lite förstrött i olika. Läst här och där. Hittade ett exemplar av Willy Kyrklunds 8 variationer. 

Willy Kyrklund, vem var det, egentligen? Google informerar mig om att han föddes 1921 i Helsingfors, flyttade till Sverige 1944, erhöll svenskt medborgarskap 1950. 

Om hans skrivande står det "Kyrklunds skrivande präglades, redan från de första verken, av filosofiska spekulationer, av ironi och en genstörtig ovilja att inordna sig i fasta genremönster" och "Texterna ger ofta uttryck för ett slags pessimism i det att språket aldrig räcker till som uttrycksmedel och förnuftet inte förmår att restlöst förklara tillvaron". 

Ja, jag håller ju med, nja, kanske inte det pessimistiska i att språket inte räcker till som uttrycksmedel... men det stämmer överens med mina tankar om hur konsten och skapandet öppnar andra dimensioner i psyket än orden. När man väl fått tillgång till dessa dimensioner kan man prata om det och bearbeta. Konstterapi, det är verkningsfullt. 

 Spännande fynd i bokhyllan!

 Apropå Finland och medborgarskap. Det är val där idag. Jag har faktiskt röstat! För första gången i mitt liv har jag röstat i finska val. Jag har bott hela mitt vuxna liv i Sverige, och ansett att man röstar där man bor, i det landet. Som finsk medborgare kan jag inte rösta i svenska riksdagsval, så min påverkan har begränsats till landstings- och kommunalval. Det är otroligt jämnt mellan partierna i det finska valet så det kändes viktigt att rösta. 

Utvecklingen är oroväckande, i Finland så som i hela Europa. Hårda vindar blåser från alla håll egentligen. "Och vad tror du att din röst gör för skillnad?" muttrar min Vän af Ordnung. Jomen det är precis det det gör! Både i det stora hela och särskilt för mig själv. Vem blir man om man inte bryr sig, inte agerar, inte gör någonting? 

Vad är det som skrivs om den här tiden, vad skriver sociologer och samhällsvetare, tolkare av tidsandan? Eller ser man det först efteråt vartåt det bar vägen, när dimmorna lättat och krutröken lagt sig? Ja, det är inte mycket man har full koll på, suckar jag tankfullt och bekymrat. 

 - Det lilla du förstår det missförstår du" kommenterar Min Vän af Ordnung.

 -Jag citerar bara Willy Kyrklund, säger hen skyndsamt när jag blänger ogillande.

Tranor i Vissefjärda

 Jag tänker faktiskt inte förklara några års frånvaro från den här bloggen på något sätt. Sånt händer. Livet händer. Och vänder. Och bloggare återuppstår.

Här sitter jag nu i Vissefjärda. Jag är konvalescent. Handen i paket. Eller bandagerad, låter lite mindre dramatiskt. Operationen gick bra, det var en liten nerv som låg i kläm och behövde flyttas på en aning, det heter Karpaltunnelsyndrom. Så här är jag och kurerar mig. 

Vi gick nyss en promenad vid golfbanan. Plötsligt hoppade vi till: ett högt trumpetande bakom ryggen på oss. Två tranor dansade framför ett gäng kanadagäss som såg förstummade på skådespelet. Dom är mäktiga, tranor! Långa ben och stora, vida vingar. Ett vårtecken, inte helt vanligt här i dessa trakter. 

Nästa vecka är det Påsk, detta drama på liv och död. En tidsmarkör det också. 

Nu kanske du undrar hur det kommer sig att jag markerar att jag är i Vissefjärda? Det hör faktiskt inte till vardagligheter numera, vardagen tillbringas i Stockholm, där jag bor och arbetar nuförtiden. Så vi har blivit särbos, Bosse och jag. Just nu. Saker och ting kan ändras, antingen flyttar han eller jag eller så fortsätter vi såhär. Det funkar faktiskt väldigt bra. Det finns telefoner och facetime. Och tåg. 

Just nu sitter Bosse och skriver predikan för Skärtorsdagen och Långfredagen. Det hedrar honom att han inte bara dammar av en gammal text från förr, nej, han skriver alltid nytt. 

Jag har faktiskt blivit rätt duktig på att hantera saker vänsterhänt. Är säkert jättebra för hjärnan, man ska faktiskt göra så även om det inte är av nöd tvunget, använda den icke dominerande handen, byta sittplats, få nya perspektiv. Så det är också hjärnjympa jag håller på med! 

Det får räcka för den här gången. Men vi ses! Förhoppningsvis dröjer det inte alltför många år till nästa gång :-) 

Recovery

Julens ljus och planeternas lägen

Eftersom jag inte skrivit något på länge så dammar jag av det här utkastet som inte blivit publicerat förrän..nu! Julen närmar sig återigen, åren har gått, saker och ting är annorlunda nu, men rätt kul att se tillbaka på julen anno...2018? 

Julefriden vilar över Vissefjärda. Och jag med den. Har släppt allt och kollapsat i sängen med feber, hackhosta och eld i halsen. Och på ett märkligt sätt landade en lugn julstämning hos mig. När man ingenting orkar göra, då är man tvungen att släppa alla måsten.
Mycket befriande!
Men behöver man bli sjuk för att fatta det?
Ja, tydligen. Jag i alla fall.

Hur går det med bastubygget, undrar du kanske?
Jotack, det går...Alltså mycket är på plats, som kakel och klinkers och själva bastun är på plats - och har faktiskt testats också! Underbart! - men vattnet har inte kopplats på, och därmed inte tvättmaskinen heller. Bada bastu går att göra, och det är prio ett. Visserligen får vi ta oss upp till badrummet för att duscha, men det går. Men nu börjar tvätthögarna bli besvärande stora.
Rörmokaren går inte att få tag på. Varken telefon, mejl eller sms verkar gå fram. Vilket föranleder mig att reflektera över sakernas tillstånd i dagens läge. Förr i tiden var det kunden som skulle tillfredsställas när det gällde bygg. Nuförtiden får man känna stor tacksamhet om byggarbetarna kommer när dom sagt. Vilket förresten brukar vara väldigt flexibelt, typ mellan denna vecka eller nästa, senast nästa månad. Eller när solen och månen och planeterna ligger rätt...
Du kanske anar en viss frustation mellan raderna här, och då anar du rätt.
Men men, idag skiner solen som oss förlät: den är tillbaka! Den mörkaste natten är bakom oss och det vilar ljuvlig julkaffedoft över huset.
Det är märkligt med doften av julens kryddor, de inger mig en stor känsla av trygghet. Allt är bra, allt är lugnt. Ingenting ont kan hända när man är omgiven av kanel nejlikor och kardemumma. Kanske lite pepparmynta i bakgrunden. Allt är gott. Lugnt. Tryggt.
Låt oss då njuta av det en stund.

Plan c d e f g a b c

Så snabbt allting kan förändras! Världen är upp och ner och gungar. I och för sig är jag inte "flat earther" utan tror på det runda klotet som färdas i en väldig hastighet genom rymden, men det är ju lika fantasifull tanke, egentligen, som att jorden är platt och upp och ner. De flesta av oss har i alla fall accepterat den tanken, alltså om det runda jordklotet. Det tog visserligen tid och krävde sina offer. Men det vetenskapligt bevisbara vann. Finns dock dom som ser konspirationer där också. Men gungar gör det, det kan nog alla hålla med om. Det som vi kallar "som vanligt" är verkligen i gungning. Fast, egentligen, ingenting har någonsin varit "som vanligt", det är bara så att vi har ett kort minne.

Men konstaterar dock med B Dylan: "Times they are a´changing", förändringen är pågående. Alltid. Det är en sak som är säker, och det är väl himla tur det. För då kan vi räkna ut att det här också blåser över.

Jag har inte varit i karantän utan tuffat på fram och tillbaka mellan Vissefjärda och Växjö. Förändringens vindar blåser dock i Vissefjärda också! Det är så att jag har sökt och fått en tjänst i Stockholm! I augusti ska jag börja. Och boendet har ordnat sig också, jag ska bo på Ersta! Nu skriver jag jag, fast vi är vi, men min käre make är ju friherre nuförtiden eller statsanställd, hur man nu vill se det, och kan fritt välja mellan hufvudstaden och Vissefjärda, och eftersom jag är en van pendlare sedan 30 år tillbaka så kommer vi nog att hitta en bra, gemensam livsrytm och -rymd.
Vi lever dock på som om ingenting skulle komma att hända, vi planerar och planterar och målar och snickrar som vanligt. Mest B, och T. Som landade här när coronastormen var i antågande, och blev fast här. Det är vi glada för! Inte att hans planer omkullkastades, men att han är här och förgyller vår vardag! Och det blir otroligt mycket gjort härhemma, han är nämligen mycket energisk och sitter inte många stunder stilla utan pysslar med det ena och det andra. Vips har han ansat och rensat och klippt hela trädgården i en elegant stil. Vips har har lagat en gourmetmiddag! Vips har han byggt på vinden och källaren är iordninggjord! Källaren har annars varit vårt ständiga sommarprojekt; vi flyttar på saker från ett hörn till ett annat och efter två veckor har allt hamnat hullerombuller på sina gamla platser och livet går vidare med det ständiga dåliga källarsamvetet. Men icke nu längre! Times, they have a´changed, minsann!

Jaha och vad menar jag med rubriken egentligen?
Det var en finstämd tanke om hur planer kan och kanske bör finnas i beredskap, inte bara a och b utan en hel radda. Och så är det faktiskt en hel oktav. Har jag nu lärt mig, och håller på att lära mig mer om musikteori och praktik. Jag fick ju ett elpiano i födelsedagspresent, och håller på att lära mig att spela det. Det går väl lite långsamt, men jag har inte bråttom heller.
Och mycket glädje, det ger det mig!

Någonting ytterligare som är nytt: jag har lagt mig till med namnet Teresa. Det kommer från samma "rot" som Terttu, så namnsdagen har inte ändrats heller. Teresa. Jag verkligen gillar det.

Summa summarum

Årets och decenniets första dag. För första gången skriver man 2020. 2020-01-01.
Numerologen i mig ser redan några vackra datum i almanackan, t ex andra och tjugonde februari i år.

Men vad vore årets första dag utan en sammanfattning, en summering; här ett litet axplock helt ur mitt eget navelperspektiv.  2019? Vad hände?

En liten baby-flicka föds, välkommen till världen Ellie!

Byte av jobb, från Skogslyckan till Universitetskyrkan och Teleborg! Ett beslut som var svårt på ett sätt, och ändå alldeles självklart när jag gett tanken tid.

Nya sammanhanget har gett nya kollegor och vänner. Det är både oerhört givande, men också krävande att arbeta med unga människor. Det är en hård värld de lever i! Det finns så många valmöjligheter. Många krav att leva upp till - inte mins de egna kraven. Så många svåra omständigheter och relationer som tar kraft. Och ändå finns hoppet och den obändiga växtkraften där, viljan att förändra! Kreativitet och glädje! Jag är glad och tacksam om jag kan spela en roll i någons liv; som ett öra, en axel, ett hjärta, en vägvisare, en förebedjare. En diakon. En medmänniska.

Det har varit träffar med släktingar och vänner. En värdig och fin begravning av den sista av de sju bröderna Ventilä, farbror Martti. Detta föranledde en resa till Österbotten där mina rötter än står fast i myllan under den stora himlen, där horisonten är långt borta åt alla håll och höladorna hukar som grå monument över en svunnen tid på de vidsträckta åkrarna.

Den andra släktträffen var födelsedagsfirande - av undertecknad! Det firades i dagarna tre, och det berodde mest på att min kära dotter inte kunde delta i firandet på böljan blå eftersom hon inte fick ledigt, och därför satte upp ett eget kalas för mig med ballonger skumpa presenter matlagning tårta skönsång you name it. Allt mycket trevligt! Firandet på "böljan blå" skedde på en finlandsfärja, svenska sidan klev på på fredagkvällen och jag blev bjuden på god mat och dryck och trivsamheter av sönerna m fl. Morgonen därpå klev den finska sidan ombord, och vi fortsatte med gemensam frukost och hade hyrt ett konferensrum där det skålades och talades och hurrades och det var så fint så fint!

Jag är inte så mycket för att fira mina egna födelsedagar - kaffe på sängen med sång är uppskattat ja bra och fint och gott och nog. Denna gången blev det mer.

Jag är så tacksam och rörd! Så oerhört glad av alla möten, att mina närmaste på båda sidorna om Bottenviken träffades - och det under glada förtecken!

Året har inneburit många resor fram och tillbaka över landsgränsen mellan mina hemländer. Jag går ju en evighetsutbildning (ehh...i teorin är den på 4,5 år) i Åbo. Fortsätter detta året också, ända fram till juni: då är jag färdig, och kan titulera mig Logoterapeutti LIF®/ Logotherapeut FLP-EU® Kan man tro att det besannas?
Jag började utbildningen förra millenniet, i slutet av 1990-talet! Snacka om långsam studietakt!

En fin sak var också att jag fick en gåva av min allra bästa vän, barndomskompisen Suppe.
Hon är ikonmålare, och har målat en underbar och unik ikon till mig. Ikonen föreställer Kristus sittande i mor Marias famn, med två änglar på var sin sida. Kristus håller en tråd i sina händer. Livstråd. På ena sidan har tråden knutar, men på den andra sidan har knutarna lösts upp. Symboliskt handlar det om hur vi kan lämna våra livsknutar i Kristi händer, han hjälper oss att lösa dom.
"Ikonen är som en stege som leder oss till Himmelen, men som också tar ner Himmelen till jorden."  Den vackra ikonen lyser upp rummet. Den är ett fönster mot himlen. 

Ikonen ska helst välsignas i en ceremoni som innefattar vigvatten från Trettondedagen, örter och en ortodox präst. Vad skulle då vara finare än att göra det just på Trettondedagen, i en ortodox kyrka? Det har vi nu förberett och planerat, ceremonin ska ske den 6.1 i Malmö... MEN kommer det att bli av? Vi har nämligen drabbats av märkliga virusattacker och då talar jag inte om datorvirus utan mänskliga sådana, som verkligen inte vill släppa taget om oss! Virus eller bakterier eller vad det nu är för sorter. Hela december har vi hostat i olika tonhöjder och breddgrader, från torrhalshosta till djupaste källarrosslingar, och tillbringat hela julen - när så var socialt möjligt - i liggläge under tjocktäcken.

Måtte det vända nu!

Vill härmed önska en god och fin och välsignad början på året 2020!
Måtte dina önskningar slå in och  drömmar besannas, planer bli smidda och omsatta i handling, måtte änglarna vaka över dig och breda sina vida vingar över dig, solen gå upp och gå ner och regnen komma i sinom tid.
Vill också sända en bön för den här världen, för alla oroshärdarna och krigsdrabbade områden. Alla människor och djur som lider. För våra skogar och hav, för luften och för alla som bekämpar bränderna. Det finns så mycket som har blivit fruktansvärt fel. Mycket finns också som ger hopp och mod att gå vidare. Det väcker tacksamhet. 

Hoppas att det här året blir ett gott år för oss alla, när och fjärran.