Tankar, ord, idéer

Konvalescensen är genomförd. Handen mår rätt så bra, men än gör jag det mesta med vänsterhanden. Jag märker att jag till och med går annorlunda, har blivit lite vänstervriden! Vänster axel liksom lite före. Som sagt, ska vara nyttigt för hjärnan att göra saker på nytt sätt, använda den ickedominanta handen, sätta sig på andra stolar, nya perspektiv etc.   Träffade min smålandsbästis, M, vi fikade i Vissefjärda café och gick sedan en promenad till Hallarna. Badstranden heter så. Det är en camping också, ännu ödsligt och tomt.   - Jag har knappt något lokalsinne alls, sa M. - Om jag ska gissa riktning så är den rätta riktningen med all sannolikhet just den motsatta.  Hög igenkänning! Och Bosse är likadan! Det har varit många - och långa - omvägar och irrfärder i våra liv. Så GPS är vår allra bästa vän och ständig kumpan.  Vi borde starta en förening, De vilsnas förening kunde den heta.  En bilfärd från Vissefjärda till Stockholm och tillbaka. Väl i Stock...

Stilla dagar i Vissefjärda, återhämtning deluxe. Solen skiner och Stockholms snöslaskiga gator är ett minne blott. Här är det vår! Jag läser, skriver, funderar. Bosse förbereder Påskens gudstjänster. Jag hör honom sjunga litanian, knappa på tangenter, han funderar och mumlar lite för sig själv.  Lugnet omsluter mig på alla sidor. Vi lagar mat, fikar, löser korsord, vilar. En stund på altanen i månskenet, luften är klar och kylig, det är tyst på ett sätt som det bara är på landet. Inga bilar, inga tåg som skramlar förbi, inga fåglar hörs heller, de sover, de också.   - Jag undrar verkligen var och hur fåglarna sover säger Bosse. Kurar dom ihop sig tillsammans? De kanske har något system precis som när dom flyger, någon är ytterst på grenen där det är kallast, sen byter dom plats på någott sätt? - Nja, de kanske söker sig till någon tätare skugsdunge, typ granskog där det är varmare än på kala björkgrenar, funderar jag.   Jag tror att vi har rätt, båda två. Det...

 Jag tänker faktiskt inte förklara några års frånvaro från den här bloggen på något sätt. Sånt händer. Livet händer. Och vänder. Och bloggare återuppstår. Här sitter jag nu i Vissefjärda. Jag är konvalescent. Handen i paket. Eller bandagerad, låter lite mindre dramatiskt. Operationen gick bra, det var en liten nerv som låg i kläm och behövde flyttas på en aning, det heter Karpaltunnelsyndrom. Så här är jag och kurerar mig.  Vi gick nyss en promenad vid golfbanan. Plötsligt hoppade vi till: ett högt trumpetande bakom ryggen på oss. Två tranor dansade framför ett gäng kanadagäss som såg förstummade på skådespelet. Dom är mäktiga, tranor! Långa ben och stora, vida vingar. Ett vårtecken, inte helt vanligt här i dessa trakter.  Nästa vecka är det Påsk, detta drama på liv och död. En tidsmarkör det också.  Nu kanske du undrar hur det kommer sig att jag markerar att jag är i Vissefjärda? Det hör faktiskt inte till vardagligheter numera, vardagen tillbringas i Stockholm, där...