De vilsnas förening

Konvalescensen är genomförd. Handen mår rätt så bra, men än gör jag det mesta med vänsterhanden. Jag märker att jag till och med går annorlunda, har blivit lite vänstervriden! Vänster axel liksom lite före. Som sagt, ska vara nyttigt för hjärnan att göra saker på nytt sätt, använda den ickedominanta handen, sätta sig på andra stolar, nya perspektiv etc. 

 Träffade min smålandsbästis, M, vi fikade i Vissefjärda café och gick sedan en promenad till Hallarna. Badstranden heter så. Det är en camping också, ännu ödsligt och tomt.  

- Jag har knappt något lokalsinne alls, sa M. - Om jag ska gissa riktning så är den rätta riktningen med all sannolikhet just den motsatta. 

Hög igenkänning! Och Bosse är likadan! Det har varit många - och långa - omvägar och irrfärder i våra liv. Så GPS är vår allra bästa vän och ständig kumpan. 

Vi borde starta en förening, De vilsnas förening kunde den heta. 

En bilfärd från Vissefjärda till Stockholm och tillbaka. Väl i Stockholm var vi mycket effektiva, gjorde allt vi skulle, stygnen från min hand avlägsnades och läkningen går bra. Påsken firades i Vissefjärda. Därefter packade jag ihop och flyttade ut till skärgården. Ska vara här över sommaren. Resan till arbetet tar ca en kvart längre tid, det är försumbart. 

Miljöombytet gör mig gott. Jag älskar stadspulsen, men härute finns ett lugn som känns välgörande. Det har varit ett stressigt år, jag känner stort behov av att landa. 

 Lite märkligt är att även min Mac verkar vara vilsen i tillvaron, enligt en kartbild som ska visa var vi håller hus, är vi just nu någonstans i Papua Nya Guinea..! Jag har visserligen flyttat till ett tillfälligt sommarviste, men den är inte längre bort än i Stockholms innerskärgård.. 

Det är något märkligt befriande att vara "olokaliserbar". Inte för att jag behöver gömma mig på något sätt, men min inre vagabond sätter sig på bryggan och blickar ut mot havet och fullmånen och känner stor frid. 

 Så en sida av att vara vilse är att vara onåbar. Du vet inte var du är och inte någon annan heller.

Var sover fåglarna?

Stilla dagar i Vissefjärda, återhämtning deluxe. Solen skiner och Stockholms snöslaskiga gator är ett minne blott. Här är det vår! Jag läser, skriver, funderar. Bosse förbereder Påskens gudstjänster. Jag hör honom sjunga litanian, knappa på tangenter, han funderar och mumlar lite för sig själv. 

Lugnet omsluter mig på alla sidor. Vi lagar mat, fikar, löser korsord, vilar. En stund på altanen i månskenet, luften är klar och kylig, det är tyst på ett sätt som det bara är på landet. Inga bilar, inga tåg som skramlar förbi, inga fåglar hörs heller, de sover, de också. 

 - Jag undrar verkligen var och hur fåglarna sover säger Bosse. Kurar dom ihop sig tillsammans? De kanske har något system precis som när dom flyger, någon är ytterst på grenen där det är kallast, sen byter dom plats på någott sätt? - Nja, de kanske söker sig till någon tätare skugsdunge, typ granskog där det är varmare än på kala björkgrenar, funderar jag. 

 Jag tror att vi har rätt, båda två. Det beror på vad det är för fåglar. 

 Änder och svanar och gäss ligger ju med huvudet under vingen. En gång såg jag två svanar sova i Årstaviken, det hade blivit kallare under natten, det såg ut som att dom hade frusit fast i isen. En man närmade sig svanarna, gående försiktigt på isen, då kom fåglarna loss och lyfte med stela, knakande vingar från sin isvak. 

Kom att tänka på en story som berättades av någon i Stekta gröna tomater (eller var det i Räddaren i nöden?), om en fågelflock som landade i en sjö. Fåglarna frös fast under den kalla natten, och när de sedan flög i väg på morgonen, tog dom sjön med sig. 

 Efter en lång tids läspaus -i betydelsen att jag har lyssnat på böcker istället för att läsa pappers-sådana - har jag nu botaniserat i våra bokhyllor och hittat en massa spännande läsning. Har bläddrat lite förstrött i olika. Läst här och där. Hittade ett exemplar av Willy Kyrklunds 8 variationer. 

Willy Kyrklund, vem var det, egentligen? Google informerar mig om att han föddes 1921 i Helsingfors, flyttade till Sverige 1944, erhöll svenskt medborgarskap 1950. 

Om hans skrivande står det "Kyrklunds skrivande präglades, redan från de första verken, av filosofiska spekulationer, av ironi och en genstörtig ovilja att inordna sig i fasta genremönster" och "Texterna ger ofta uttryck för ett slags pessimism i det att språket aldrig räcker till som uttrycksmedel och förnuftet inte förmår att restlöst förklara tillvaron". 

Ja, jag håller ju med, nja, kanske inte det pessimistiska i att språket inte räcker till som uttrycksmedel... men det stämmer överens med mina tankar om hur konsten och skapandet öppnar andra dimensioner i psyket än orden. När man väl fått tillgång till dessa dimensioner kan man prata om det och bearbeta. Konstterapi, det är verkningsfullt. 

 Spännande fynd i bokhyllan!

 Apropå Finland och medborgarskap. Det är val där idag. Jag har faktiskt röstat! För första gången i mitt liv har jag röstat i finska val. Jag har bott hela mitt vuxna liv i Sverige, och ansett att man röstar där man bor, i det landet. Som finsk medborgare kan jag inte rösta i svenska riksdagsval, så min påverkan har begränsats till landstings- och kommunalval. Det är otroligt jämnt mellan partierna i det finska valet så det kändes viktigt att rösta. 

Utvecklingen är oroväckande, i Finland så som i hela Europa. Hårda vindar blåser från alla håll egentligen. "Och vad tror du att din röst gör för skillnad?" muttrar min Vän af Ordnung. Jomen det är precis det det gör! Både i det stora hela och särskilt för mig själv. Vem blir man om man inte bryr sig, inte agerar, inte gör någonting? 

Vad är det som skrivs om den här tiden, vad skriver sociologer och samhällsvetare, tolkare av tidsandan? Eller ser man det först efteråt vartåt det bar vägen, när dimmorna lättat och krutröken lagt sig? Ja, det är inte mycket man har full koll på, suckar jag tankfullt och bekymrat. 

 - Det lilla du förstår det missförstår du" kommenterar Min Vän af Ordnung.

 -Jag citerar bara Willy Kyrklund, säger hen skyndsamt när jag blänger ogillande.

Tranor i Vissefjärda

 Jag tänker faktiskt inte förklara några års frånvaro från den här bloggen på något sätt. Sånt händer. Livet händer. Och vänder. Och bloggare återuppstår.

Här sitter jag nu i Vissefjärda. Jag är konvalescent. Handen i paket. Eller bandagerad, låter lite mindre dramatiskt. Operationen gick bra, det var en liten nerv som låg i kläm och behövde flyttas på en aning, det heter Karpaltunnelsyndrom. Så här är jag och kurerar mig. 

Vi gick nyss en promenad vid golfbanan. Plötsligt hoppade vi till: ett högt trumpetande bakom ryggen på oss. Två tranor dansade framför ett gäng kanadagäss som såg förstummade på skådespelet. Dom är mäktiga, tranor! Långa ben och stora, vida vingar. Ett vårtecken, inte helt vanligt här i dessa trakter. 

Nästa vecka är det Påsk, detta drama på liv och död. En tidsmarkör det också. 

Nu kanske du undrar hur det kommer sig att jag markerar att jag är i Vissefjärda? Det hör faktiskt inte till vardagligheter numera, vardagen tillbringas i Stockholm, där jag bor och arbetar nuförtiden. Så vi har blivit särbos, Bosse och jag. Just nu. Saker och ting kan ändras, antingen flyttar han eller jag eller så fortsätter vi såhär. Det funkar faktiskt väldigt bra. Det finns telefoner och facetime. Och tåg. 

Just nu sitter Bosse och skriver predikan för Skärtorsdagen och Långfredagen. Det hedrar honom att han inte bara dammar av en gammal text från förr, nej, han skriver alltid nytt. 

Jag har faktiskt blivit rätt duktig på att hantera saker vänsterhänt. Är säkert jättebra för hjärnan, man ska faktiskt göra så även om det inte är av nöd tvunget, använda den icke dominerande handen, byta sittplats, få nya perspektiv. Så det är också hjärnjympa jag håller på med! 

Det får räcka för den här gången. Men vi ses! Förhoppningsvis dröjer det inte alltför många år till nästa gång :-) 

Recovery