PÅ SVENSKA
Det är så mörkt det kan bli. November.
Jag far genom skogarna till staden Växjö, allt omsvept i dimma. Träden släcker sina lyktor; släpper suckande de sista gula löven, byter om till tunna frostskimrande svepningar.
I går en mäktig upplevelse: Mozarts Requiem i Madesjö kyrka, med Nybro kammarkör, Camerata Nordica och solister. Fantastiska musiker, solister. Och kören! Kören var helt fantastisk!
Vi har levt med verket i månader nu; vi har sett filmen Amadeus och jag har hört basstämman eka här hemma kväll efter kväll: Bo sjunger ju i kammarkören.
En upplevelse att bära med sig, en skimrande juvel!
I dag är det Domsöndagen, men det mörka locket har lyfts från himlen och solen skiner.
Och så är ju Domen; att bli insvept i nåden, i ljuset. När alla våra tillkortakommanden blir ömsint omfamnade av nåden och kärleken.
I det vardagliga tar man sig från ena dagen till det andra, lagar gröt och far till jobbet och hem, eldar brasor och spelar musik. Sover. Drömmer. Äter. Umgås med människor i närområdet, och med dom närstående som finns långt borta via messenger och whatsapp. Ser filmer och serier, nu senast Springfloden och Stockholm Rekviem.
Det händer att vi fryser bilden vid stockholmsvyer och sitter stilla en stund.
Fast Staden i mitt hjärta är nog Växjö nuförtiden.
Det blir så. När man vistas i den staden största delen av sin vakna tid. Man upptäcker nya sidor, nya platser. Det händer någonting hela tiden. En dynamisk stad som växer så det knakar! Det hörs ju på namnet: VÄXjö!
(Hmmm... jag bor i VISSEfjärda... men nomen est omen stämmer inte alltid! Jaja, jag vet att visse inte är detsamma som vissen)
Det finns saker man skulle behöva göra: lövhögarna ligger under träden. Men sånt kan man inte hålla på med en söndag. Särskilt inte Domsöndagen.
Jag behöver återkomma till domen lite. Jag är inte särskilt teologiskt bevandrad på någon hög nivå, mina förklaringar och tankar är nog mer jordnära och vardagliga. Jag såg ett Youtube-klipp för en tid sedan, det handlade om en tatuerare, eller tatuererska, hon erbjöd sig att gratis tatuera över ärr efter skärskador, alltså skador som människor hade åsamkat sig själva i sin ångest och förtvivlan. Det var oerhört gripande att se dessa möten, höra berättelserna. Hennes förståelse var så genuin och varm. Hon omvandlade fula ärr till vackra bilder.
För mig är det bilden av Gud, så som jag uppfattar Gud. En högre kraft som tar oss i sin famn, och omvandlar det som är trasigt och sårigt i oss till någonting vackert.
Här kommer ja in på det teologiska. För mig är tatuererskan en bild av Gud, sådan jag uppfattar Gud. En högre makt, som tar oss i famnen och läker det som är trasigt och sårigt, av skadorna som vi har åsamkat oss själva gör Han/Hon någonting vackert. Gud tar inte bort dåliga och skadliga erfarenheter av oss, men han kan omvandla dem och låta oss se våra erfarenheter i nya perspektiv och sammanhang.
Det finns ett begrepp på japanska, kintsugoi/kintsuguroi som betyder att man lagar ett föremål som gått sönder och dekorerar det med guld. En bild och länk finns efter den finska texten.
Någonting har gått sönder, istället för att kasta det fogar man ihop delarna och dekorerar sprickorna med guld.
Underbar symbolik!
I min världsbild är Domen ett skeende där våra djupaste sår, ömmaste punkterna får sin förklaring och förståelse; det skeva och skavande stryks med ömsinta penseldrag.
Eller en tatuerarnål... inte så ömsint kanske, men bilden kan bli en snygg ros eller örn eller annat fint!
SUOMEKSI:
On niin pimeää kuin voi olla. Marraskuu.
Matkaan metsien läpi Växjöön kaupunkiin, maailma on sumun peitossa. Puut sammuttelevat lyhtyjään; varistelevat huokaisten viimeisetkin keltaiset lehtensä, vaihtavat huurteisiin käärinliinoihin.
Arjessa mennään päivästä toiseen, keitetään puuroa ja kuljetaan töiden ja kodin väliä, tehdään takkatulia ja soitetaan musiikkia. Nukutaan. Nähdään unia. Syödään. Jutellaan lähellä asuvien kanssa, ja kaukana olevien läheisten kanssa skypen ja whatsapin välityksellä. Katsotaan elokuvia ja sarjoja, nyt viimeksi Springfloden ja Stockholm Reqviem. Joskus saatamme jäädyttää kuvan tukholman-maisemiin ja istua hetken hiljaa.
Tosin sydämeni kaupunki saattaa olla Växjö tätänykyä. Niin siinä käy. Kun on siellä pitkät päivät, suurimman osan valveillaoloaikaa. Sitä löytää uusia puolia, uusia paikkoja. Koko ajan tapahtuu jotain. Dynaaminen kaupunki, joka kasvaa että kohisee. Kuuluuhan se jo nimestäkin: VÄXjö (växa = kasvaa).
Olisi kyllä tehtävää: lehtikasat kasvavat puiden juurilla. Vaan eihän sunnuntaina voi haravoida. Varsinkaan ei Tuomiosunnuntaina.
Minun on palattava tuohon tuomioon. En ole teologisesti korkealla tasolla, ajatukseni ja selitykseni ovat lähellä maata ja arkea. Eräässä YouTube-filminpätkässä, jonka näin vähän aikaa sitten, kerrottiin tatuoijasta, naispuolisesta, joka tarjosi ilmaisia tatuointeja ihmisille, joilla oli itse aiheutettuja arpia. Siis sellaisten haavojen jälkiä, mitä ihmiset olivat suruissaan ja tuskissaan itselleen aiheuttaneet. Oli todella koskettavaa nähdä näitä kohtaamisia, kuulla ihmisten kertomuksia. Hänen ymmärtävä kuuntelemisensa oli lämmintä ja aitoa. Hän muutti rumat arvet kauniiksi kuviksi.
Tässä tulee minun teologinen juttuni: minulle tuo tatuoija on kuin kuva Jumalasta, sellaisena kuin minä Hänet ymmärrän. Korkea voima, joka ottaa meidät syliinsä ja tekee rikkonaisesta ja repaleisesta jotain ehjää ja kaunista. Se mikä on mennyt vikaan, haavat ja arvet, joita olemme itsellemme aiheuttaneet, muuttaa hän kauniiksi. Hän ei ota pois meiltä pahoja ja haavoittavia kokemuksia, vaan antaa meille ymmärrystä ajan myötä nähdä tapahtumia uudesta kuvakulmasta, antaa uusia tulkinnanmahdollisuuksia. Ja eheyttää meitä varovaisesti.
Japanissa - kielessä ja kulttuurissa - on olemassa sana, käsite kintsugoi/kintsuguroi. Se tarkoittaa rikkonaisen astian korjaamista kultakoristein. Kun esimerkiksi jokin kulho on mennyt rikki, sen sijaan että heittäisi sen menemään, liimataan se ehjäksi ja koristellaan naarmun jälki kultavärillä.
Mahtavaa symboliikkaa!
Minä siis näen synkän Tuomion tapahtumana, jolloin meidän syvimmät haavamme, kipeimmät kohtamme saavat selityksen ja ymmärryksen kultauksen.
Tai vaikkapa ruusu-tatuoinnin!
Kuva sivulta
Kintsugi: the art of precious scars | LifeGate
