Gemensamt språk

Igår, Adolf Fredriks kyrka. Bosse och jag deltog i den gripande ceremonin via tv-skärmen. En vacker och värdig gudstjänst, ett deltagande i sorgen hos de drabbade, respekt till alla som hjälpte på olika sätt, när terrorattentatet vid Drottninggatan i Stockholm slog ner som en bomb i den svenska tryggheten för ett år sedan. Och en stark manifestation av att Sverige, som levt fredligt i flera hundra år, inte låter sig skrämmas till hat och hämnd! Nej, Sverige slår vakt om friheten, kärleken och toleransen. Aldrig har jag älskat det här landet mer än igår, aldrig har jag känt mig stoltare över att bo här! Kungen och drottningen var där, statsministern var där, representanter för olika politiska partier var där. Representanter för poliskåren, sjuksköterskor, räddningspersonal bar symboliskt ut ljuset ut till stadsdelen, staden, till hela Sverige, och även om man inte sa det: till hela världen!

Förra året var påsken senare än i år: terrorhändelsen skedde innan påsk, innan Kristi lidandes historia hade genomlevts igen i kyrkans gudstjänster. I år var påsken tidigare, påsken är över och Kristus har sannerligen uppstått!

I stunder av sorg och bestörtning, både i det egna livet och i världshändelser, visar sig trons styrka. Det finns tusenåriga ord att söka tröst i, det finns en skatt av mänsklig erfarenhet, symboler, berättelser och ritualer som vi bär med oss i vårt gemensamma medvetande. Jag är stolt och ödmjuk  över att få vara en bärare av kyrkans berättelser, av kyrkans tro.

Vi blev tagna av det stora, av allvaret och skönheten i gudstjänsten, de kloka orden av ärkebiskopen Antje Jackelen och Stockholms biskop Eva Brunne, de klara barnrösterna i körsången och det symboliska ljuständandet.

Efter den vackra gudstjänsten var det bara att landa här och nu och hugga i och göra det som göras måste: städ och tvätt och strykning och tankarna flög hit och dit som vanligt. Jag lyssnar på radio en hel del, och spotify har jag, och det måste ha varit via spotify som jag plötsligt hamnade i en spellista och Genesarets sjö strömmade via hörlurarna in i öronen. Från att ha lyssnat lite slött blev jag plötsligt klarvaken som slagen av en blixt. Texten tog tag i mig! Det är ju en underbar låt!! En poetisk pärla! Jag minns den vagt från förr, men tänkte nog aldrig så mycket på texten då den spelades som mest. Kjell Höglund! Nej, namnet ringde ingen klocka. Han är lite svår att höra i originalversionen, men en tjej har nyligen gjort en tolkning av låten, Ellen Sundberg, och hennes röst ger texten en ny dimension. Efter att ha googlat lite hittar jag kuriosa info. Det fanns någonting som kallades Kjellsorterat på Storsjöyran 2016, Winnerbäck har sjungit honom och i Stockholm finns något som heter Kväll Höglund där man uteslutande spelar hans musik och äter körsbär i punch (eller dricker eller kanske tar man smultron och mjölk...) googla så får du se, finns en facebookgrupp. Och han lever och är road av uppmärksamheten. Han trodde att det var folk i hans ålder (72) på Kväll Höglund och blev stort förvånad att det mestadels var unga människor som samlades/samlas där; det är en något udda klubb. Hans texter tilltalar alla åldrar! De bär ett gemensamt språk, ett symbolspråk som talar till fantasin och hjärtat.

Efter städ och fix satt vi på altanen invirade i filtar och ägnade oss åt ornitologiska observationer. Fåglarna flög och satt på grenar två och två, ibland kom en tredje och muckade lite, det uppstod ordväxling, eller kraxväxling och undrar om fåglarna förstår varandra, funderade jag, om alltså olika sorters fåglar förstår varandra? Det kanske finns olika dialekter där också, kråakiska och skatska, till exempel, trodde Bosse. Men gester och sånt fattar dom säkert, när nån flaxar med vingarna på ett visst sätt, och varningsläten och sånt. Jag menar, de kan ju tyda stjärnor och flyga rätt, över nattsvarta himlar, nog har dom kommunikationsförmågor utöver det uppenbara.

Och då svepte de nattsvarta skyarna oss också i sin omfamning, och gäspningar är ett språk som hela mänskligheten förstår, det var dags att avrunda dagen.

Men här, varsågod: Genesarets sjö med Eva Dahlgren, när hon gästade På spåret för fem år sedan!

https://www.youtube.com/watch?v=1qkO0TSHLzc

Mindlessness

Påsken har rundats av, Annandagen flödar av sol och smältvatten. Livet har återvänt!

Vi har firat med virvelvindarna från södern, inte så många tysta stunder och det var väldigt roligt - huset blev så fullt av rörelse och röster och ljud och det är gott att vara många. Visst, det är väldigt mycket närvaro i nuet, för de små är här och nu hela tiden. Fullt upp med konkreta saker att fixa. 

Jag har inte känt mig trött men förstår att jag varit det; har hela tiden, en lång tid, varit på väg någonstans.  Därför var dessa dagar så välgörande. Det gick inte att tänka längre än till nästa måltid. Den lagrade tröttheten hann ikapp mig också, jag sov som en medvetslös så fort tillfälle gavs.

Nu befinner jag mig i ett tyst och tomt hus och ägnar mig åt medveten frånvaro. Dvs funderar på det som varit och skall komma. Inga planer, bara reflektioner och små tankeglimtar, kanske en och annan önskning.

Har lyssnat på Söndagsintervjun med Ulf Dageby, två gånger. Finns på P1s sida på nätet. En fantastisk intervju! Jag hade noll koll på Ulf Dageby och knappt nån koll på Nationalteatern heller, skam att erkänna... men så var det. Nu vet jag mer, mer om mannen som skrivit Avsked med långa skuggor - som jag inte heller hade hört förut men nu har lyssnat på repeat.

Vill du höra en inlevelsefull och lyhörd intervju med en spännande tänkare så har du precis fått ett bra tips! Så här står det: Ulf Dageby - mellan politiken och poesin.  Nu fyller Nationalteaterns klassiska album Barn av vår tid 40 år. Proggikonen, låtskrivaren och sångaren Ulf Dageby berättar om musiken, förlusten av sin pappa och om dagen då Nationalteatern dog. 
Ja, Ulf Dageby har en historia att berätta. Dels har han varit med om och medverkat i ett starkt kapitel svensk rockhistoria, men ca 25 minuter in i intervjun kommer beskrivning av en händelse som förändrade hans liv över en natt, och det berättar Avsked med långa skuggor om. Hur livet förändras för ett barn, över en natt.

Men allra mest berörd blir jag av Martin Wicklins sätt att intervjua. Så fint, så lyhört!

Och så slutet, Ulf Dageby sjunger sin Dylan-översättning Bara om min älskade väntar... oh, då blir man tårögd!

Nu tänker jag fortsätta mitt mindless-tillstånd och försvinna in i drömmarnas värld.

Önskar God Natt!