Tankar, ord, idéer

Igår, Adolf Fredriks kyrka. Bosse och jag deltog i den gripande ceremonin via tv-skärmen. En vacker och värdig gudstjänst, ett deltagande i sorgen hos de drabbade, respekt till alla som hjälpte på olika sätt, när terrorattentatet vid Drottninggatan i Stockholm slog ner som en bomb i den svenska tryggheten för ett år sedan. Och en stark manifestation av att Sverige, som levt fredligt i flera hundra år, inte låter sig skrämmas till hat och hämnd! Nej, Sverige slår vakt om friheten, kärleken och toleransen. Aldrig har jag älskat det här landet mer än igår, aldrig har jag känt mig stoltare över att bo här! Kungen och drottningen var där, statsministern var där, representanter för olika politiska partier var där. Representanter för poliskåren, sjuksköterskor, räddningspersonal bar symboliskt ut ljuset ut till stadsdelen, staden, till hela Sverige, och även om man inte sa det: till hela världen! Förra året var påsken senare än i år: terrorhändelsen skedde innan påsk, innan Kristi lidandes ...

Påsken har rundats av, Annandagen flödar av sol och smältvatten. Livet har återvänt! Vi har firat med virvelvindarna från södern, inte så många tysta stunder och det var väldigt roligt - huset blev så fullt av rörelse och röster och ljud och det är gott att vara många. Visst, det är väldigt mycket närvaro i nuet, för de små är här och nu hela tiden. Fullt upp med konkreta saker att fixa.  Jag har inte känt mig trött men förstår att jag varit det; har hela tiden, en lång tid, varit på väg någonstans.  Därför var dessa dagar så välgörande. Det gick inte att tänka längre än till nästa måltid. Den lagrade tröttheten hann ikapp mig också, jag sov som en medvetslös så fort tillfälle gavs. Nu befinner jag mig i ett tyst och tomt hus och ägnar mig åt medveten frånvaro. Dvs funderar på det som varit och skall komma. Inga planer, bara reflektioner och små tankeglimtar, kanske en och annan önskning. Har lyssnat på Söndagsintervjun med Ulf Dageby, två gånger. Finns på P1s...