På latsidan

Jag ligger verkligen på latsidan.
Och det ska jag göra. Doktorns order.
Jag jag genomgått en liten operation och blivit sjukskriven.
- Vaddå för operation, frågar du kanske.
- Gammal krigsskada, svarar jag kärvt.
Nåja... Eller kanske inte. Men ett ärr har behövt korrigeras, vävnad har avlägsnats, vävnad har sytts ihop och här ligger jag och mår faktiskt rätt bra.
Det bästa med det hela var att bli nersövd! Det är faktiskt en mycket behaglig känsla. Som att gunga på champanjebubblor, fast varmt och skönt, man svävar iväg wave after wave slowly drifting...
och vips så vaknar man öm och lite illamående och hur lång tid det har gått har man ingen aning. Man skulle ha kunnat sova törnrosesömn i hundra år, eller tuppat av i två minuter. Ja, att komma upp på den sidan är väl sådär roligt, fast existentiellt tillfredsställande, naturligtvis, precis som varje uppvaknande. Still alive and kickin´!
Så nu tillbringar jag tid med att rehabilitera mig själv, och det gör man allra bäst i horisontalläge med macken uppallrad på magen och jag har sett serier och filmer och lärt mig om växter och fåglar och elektroterapi och existentiell psykoterapi - Emmy van Deurzen! - min nya idol! Vägvisare! En klok, varm och VIS människa!
"Innan vi dör" har vi sett tillsammans, Bosse och jag. Oväntat bra. Spännande som bara den!
Men ska det bli säsong två?
Det skulle jag tro, av sista sekvensen att döma.
Då blir Bosse besviken.
Av princip ser han inga långföljetonger. Jag lyckades få honom att följa Homeland ett par säsonger, nu har vi lagt den på hyllan och lämnat där - den serien verkar ju aldrig ta slut, nä, så där mycket fast vill inte jag heller vara. År efter år. Nej.

När jag nu är beordrad kroppslig stillhet verkar hjärnan vara igång desto mer.
Planer, tankar och idéer uppenbarar sig i långa sekvenser, hakar i varandra. Och drömmar! Och...har jag inte drömt om stationer igen..! Ni som har följt mig vet att när jag börjar drömma om tåg och stationer är det någonting nytt i antågande. En livsförändring.
Nå, vi får se.

Annars är det mycket som förändras nu och i snabb takt, i naturen!
Vårblommorna tittar fram, och plötsligt finns det små små gröna blad i buskarna! Fåglarna kvittrar från tidig morgon till sena kvällen.
Underbart! Så otroligt underbart!

Som dagen i handsken

Söndagseftermiddag. Helt ljuvligt, inga som helst krav, varken utifrån  eller inifrån, att göra någonting. Alls. Och då plockar jag fram min böcker...Läser några kapitel, kollar lite på facebook, svarar på några mess. Njuter!

Förra veckoslutet åkte jag en sväng till Stockholm. Sonens födelsedag var anledning nummer ett. Anlände lite innan middag, och eftersom V var upptagen ett par timmar till, åkte jag till Medborgarplatsen. Manifestation för Vi står inte ut. Röda mössor, halsdukar, hjärtan, ballonger. Några unga killar med plakat. Särskilt ett väckte mina tankar. Precis så tror jag att det är. Det stod: Hjälp mig nu, och jag kommer att hjälpa dig (typ, inte exakt så). Dessa unga människor, ensamkommande barn/ungdomar är vårt ansvar. De är också en stor välsignelse! Faktiskt även ekonomiskt. Sverige har en åldrande befolkning. Att få ett tillskott av unga människor bara så där, är just en välsignelse!
Förstå mig rätt: det är definitivt ingen välsignelse att de har varit tvungna att fly för sina liv! Nej, det är fruktansvärt och dessa terrorregim som tvingar sin befolkning att fly bör stoppas nu och omedelbart!!! MEN eftersom världen och den här situationen ser ut som den gör får vi göra det bästa av den. Och då kan man inse att dessa människor, barn unga som gamla, som kommit hit, har någonting att tillföra, någonting viktigt att bidra med. Vi kanske har glömt vissa saker. Nu får vi en ny chans att återupptäcka bortglömda saker. Vadå för saker, frågar du kanske nyfiket. Ja, tänk efter själv, jag tror att du kan komma på flera.

Sonen ringde, han var klar med sitt (jobb som måste göras även på en lördag... Han jobbar på ett eventföretag och events, dom väntar inte, dom ska vara klara i tid!) Vi for till Vildmarksmässan och fikade och pratade och gick runt bland vildmarkssaker och pratade ännu mer och sedan åkte vi till lilla P!!! + föräldrarna, och sötaste lilla tjejen hade nästan lärt sig krypa! Hon försökte i alla fall väldigt ivrigt.
Mina Stockholmsbesök är väldigt framotillbaka nuförtiden. Finns inte tid till annat. Men, förmodligen, så skulle ju mina besök vara om jag bodde på närmare håll. En timme här och ett par där. Det är kanske det jag eftersträvar; att det ska kännas enkelt och naturligt, som att titta in lite då och då. Ja, jag vet inte. Ibland vet jag inte var jag skulle vilja vara.
Det är inte så lätt, filosoferar jag vidare. Man är där man är, när man är där, och det är bra för då är man ju närvarande i nuet. Ibland vill man vara någon annanstans och kan man det så förflyttar man sig. Ibland får man bara gilla läget och vara där man är även om man skulle vilja vara någon annanstans. Och nu blev det lite snurrigt så jag tror att det allra bästa för mig är att stanna där jag just nu, dvs i min sköna säng, och täcket ligger där och kudden är skön och dagen är i handsken så jag tror jag säger godnatt. Eller snart.  För nu är Bosse i tv-rummet och jag kanske ändå förflyttar mig dit och är där en stund. Ja, det blir bra.

En förvirrad Kung Bore, och en hel del Bob Hansson

I går var det en dag utan väder.
- Det är inget väder idag, sa Bosse.
- Titta nu; man kan inte säga att det är mulet,  himlen är ju bara ett grått lock. Det blåser inte. Det regnar inte, snöar inte och man kan inte säga vad det är för årstid heller.

Det var sant, han hade rätt. En dag utan väder.
I dag blåser det lite i alla fall, och tydligen regnar det, eller, flimrar lite i luften. Snö?

Efter långresan sa min kropp stopp och kokade ihop världens feber. Så jag har tillbringat flera dagar i i dimman med blixtrande huvudvärk. Sovit. Vaknat. Sovit.

Nu känns det rätt så ok.
Trots vädret, eller bristen av det.

Jaha, detta skrev jag innan den smått senile Kung Bore kom på att Jajustdet, vinter! och svepte lite tankspritt med manteln över landskapet och vips var det vitt!
Vackert, men var det här nu så nödvändigt? Nu? När man hör de stora fåglarna trumpeta mellan molnen av vräkande blötsnö. Vår, trodde de. Dags, trodde de.
Jadå, det är det.
Vår, kom!

Mitt plötsliga feberanfall fick tankarna gå till regnskogen, där småsmå myggor tog sikte på oss och unnade sig lite färskt, exotiskt blod.
Malaria, muttrar jag. Symptom? Tidiga tecken?

Det blev tyst i luren när jag ringde till vårdcentralen.
- Jo, jag har varit i regnskogen och blivit myggbiten, jag behöver ta ett blodprov!
Jag nästan hörde hur receptionisten tänkte... Hur är den mentala statusen för damen??
Fick en tid, dock.

Malaria smittar inte, inte från människa till människa. Så efter läkarbesök och provtagning tänker jag ta mig till jobbet. Tillbaka till vardagslivet. Saker och ting har samlats på en hög. Dags att ta sig an allt som vilat och väntat. Det känns helt ok. Får ta en sak i taget, kom ihåg det. Det är viktigt.

Jag har nog vilat mig frisk.
Det var säkert bara en förkylning.

Jag läste en väldigt bra artikel i Expressen, den finns på nätet, folk delar den på facebook.
Det är Bob Hansson som skriver, han talar om en epidemi. "Största hotet mot ett friskt samhälle är vår egen duktighet". Han skriver om de högt ställda kraven, om en omöjlig jakt efter prestationer, orken som tar slut. Här kan du läsa artikeln: http://www.expressen.se/debatt/det-storsta-hotet-mot-ett-friskt-samhalle-ar-var-egen-duktighet/?social=fb

Jag är inte utbränd. Men jag har träffat många som är det. Och vid varje möte tänker jag: vart är vi på väg? Vad är det för samhälle vi befinner oss i? När kraven på duktighet kan knäcka och stuka människor.
Vad är botemedlet? Bob Hansson skriver:  Förbyggande åtgärder kan stavas medbestämmande, för maktlöshet är en stressfaktor. En annan åtgärd kan stavas tagga ner. Våra 12 miljoner utbrända kan ses som en tyst fyr, som med en utmattning i taget blinkar fram sitt budskap: det här håller inte.

12 miljoner utbrända människor i Europa. Ja, nog behövs åtgärder. Men det behövs mer än så, det behövs ett paradigmskifte. Ett nytt sätt att tanka! En vän till mig, en sann visionär, talar om 20-årsperspektiv på besluten, samhällsplanering, utbildning. Vad är det som är viktigt om 20 år? Kan vi föreställa oss en värld om 20 år? När robotar har tagit över en mängd arbetsuppgifter. Vad ska vi människor göra? Hur ska vi försörja oss? Hur definierar vi oss, om vi inte definierar oss med vårt jobb eller brist på jobb?

Det krävs verkligen ett nytt sätt att tänka!