Tankar, ord, idéer

Jag ligger verkligen på latsidan. Och det ska jag göra. Doktorns order. Jag jag genomgått en liten operation och blivit sjukskriven. - Vaddå för operation, frågar du kanske. - Gammal krigsskada, svarar jag kärvt. Nåja... Eller kanske inte. Men ett ärr har behövt korrigeras, vävnad har avlägsnats, vävnad har sytts ihop och här ligger jag och mår faktiskt rätt bra. Det bästa med det hela var att bli nersövd! Det är faktiskt en mycket behaglig känsla. Som att gunga på champanjebubblor, fast varmt och skönt, man svävar iväg wave after wave slowly drifting... och vips så vaknar man öm och lite illamående och hur lång tid det har gått har man ingen aning. Man skulle ha kunnat sova törnrosesömn i hundra år, eller tuppat av i två minuter. Ja, att komma upp på den sidan är väl sådär roligt, fast existentiellt tillfredsställande, naturligtvis, precis som varje uppvaknande. Still alive and kickin´! Så nu tillbringar jag tid med att rehabilitera mig själv, och det gör man allra bäst i hori...

Söndagseftermiddag. Helt ljuvligt, inga som helst krav, varken utifrån  eller inifrån, att göra någonting. Alls. Och då plockar jag fram min böcker...Läser några kapitel, kollar lite på facebook, svarar på några mess. Njuter! Förra veckoslutet åkte jag en sväng till Stockholm. Sonens födelsedag var anledning nummer ett. Anlände lite innan middag, och eftersom V var upptagen ett par timmar till, åkte jag till Medborgarplatsen. Manifestation för Vi står inte ut. Röda mössor, halsdukar, hjärtan, ballonger. Några unga killar med plakat. Särskilt ett väckte mina tankar. Precis så tror jag att det är. Det stod: Hjälp mig nu, och jag kommer att hjälpa dig (typ, inte exakt så). Dessa unga människor, ensamkommande barn/ungdomar är vårt ansvar. De är också en stor välsignelse! Faktiskt även ekonomiskt. Sverige har en åldrande befolkning. Att få ett tillskott av unga människor bara så där, är just en välsignelse! Förstå mig rätt: det är definitivt ingen välsignelse att de har varit tvungna...

I går var det en dag utan väder. - Det är inget väder idag, sa Bosse. - Titta nu; man kan inte säga att det är mulet,  himlen är ju bara ett grått lock. Det blåser inte. Det regnar inte, snöar inte och man kan inte säga vad det är för årstid heller. Det var sant, han hade rätt. En dag utan väder. I dag blåser det lite i alla fall, och tydligen regnar det, eller, flimrar lite i luften. Snö? Efter långresan sa min kropp stopp och kokade ihop världens feber. Så jag har tillbringat flera dagar i i dimman med blixtrande huvudvärk. Sovit. Vaknat. Sovit. Nu känns det rätt så ok. Trots vädret, eller bristen av det. Jaha, detta skrev jag innan den smått senile Kung Bore kom på att Jajustdet, vinter! och svepte lite tankspritt med manteln över landskapet och vips var det vitt! Vackert, men var det här nu så nödvändigt? Nu? När man hör de stora fåglarna trumpeta mellan molnen av vräkande blötsnö. Vår, trodde de. Dags, trodde de. Jadå, det är det. Vår, kom! Mitt plötsliga febe...