Denna mollstämda november. Vädret är som gjort för en noir deckare. Mörkt. Dystert. Dimmigt. Och ändå är jag inte där, inte i molltonerna. Det sjunger små durtrudelutter i mig, så mycket som är GOTT i livet. En liten Pauline och en pytteliten Isabelle ger så mycket glädje!
Jag gör mina tourer till Stockholm och till Finland varje månad. Träffar ett glatt och härligt gäng i Kakskerta, och djupdyker i filosofiska funderingar. Båtfärderna skulle jag kunna vara utan, men eftersom det ändå är det mest praktiska sättet att förflytta sig mellan mina länder, så får det vara så. Jag är en urtrist resenär, stänger in mig i hytten med mina böcker och går på och av och inget rajraj mellan avgång och disembargation. Ja, nästa gång blir det buffé och party för då följer Bosse med. Vi firar bröllopsdag, femte sådan!
Dagarna går och går och åren läggs på som lager på lager och inte hinner man väl fundera på så mycket alltid, det är liksom bara att gilla läget.
Men jag är lycklig nu, nynnar med Peter le Marc; det är så gott att må gott igen...
Och då har man inte så mycket att komma med, inte så mycket att förtälja, inte så mycket att grubbla på. Dock vaknar jag med ångestspöket lite då och då. Har lärt mig att vifta bort dom svartaste dimmorna, och försöka ta till mig insikterna som också finns där. Som kanske är poängen med att vakna i vargtimmen. Hur skulle den Store Mästaren kunna kommunicera med mig annars? Jag är för upptagen med annat resten av dagen...
Det byggs i huset, det ska bli en bastu i källaren! Det blir nog bra, när det är färdigt. Fördelen med långa arbetsdagar är att jag inte är hemma när det byggs. Jag ser på kvällen vad som har gjorts, kakel och klinkers har satts, el dragits och det har borrats och spacklats. Kanske, kanske kan vi premiärbasta på julaftonen... Så roligt det skulle vara!
Senaste resan till Stockholm var speciell. Då träffade jag Isabelle för första gången. Och min fina dotter, hon hade en Stockholmstur. Så helt enkelt underbart att träffa henne! Och så träffade jag en gammal kompis från förr; vi pluggade psykologi tillsammans och det var över trettio år sedan vi sågs sist. Vi tog en fika på Centralstationen. Tack Facebook! Annars skulle vi väl aldrig kommit i kontakt med varandra igen!
Då så, då har jag lyckats skrapa ihop en liten uppdatering på denna, sorgligt misskötta blogg...
Det är lördag kväll, katten Misha spinner bredvid mig. Det är tyst och stilla i Vissefjärda. Bosse filar på morgondagens gudstjänster och jag ska se ett avsnitt av Good wife under tiden. Vi har städat och ätit thaimat, och efter filandet och netflixandet ska vi se Simon och ekarna.
En finfin lördagkväll, i november, lördagen innan Domsöndagen.
