Salutorget i Åbo, en tidig onsdagsmorgon. Berg av röda lingon, gula kantareller i drivor, grönt i en mängd olika nyanser. Luften är tidig-höst-kylig, människor i mössor och handskar ilar på gator och över torget.
Livet går vidare. Som ingenting hänt. Eller...tittar vi lite snabbt över axeln när vi hör snabba steg bakom oss? Går vi en omväg när vi ser människor, som skulle kunna vara farliga? Och hur bedömer vi det..?
Torghandlaren talar bruten finska, ler vänligt och säger att alla äpplen kostar lika mycket, det går bra att blanda. Jag stoppar några i påsen, olika sorter. En man lyfter en färdigpackad påse med äpplen, som är lite stötta, lite bruna märken här och där. -1 euro, säger handlaren. - "De duger bra till att baka äppelpaj", sa köparen "Det är hon som bakar" säger han och pekar på en kvinna bredvid sig. "Jag bakar inte, det gör inte rediga karlar. Hemmet är mannens viloplats". Han betalar äpplen och tågar iväg, med kvinnan efter sig. Jag och handlaren tittar på varandra. "Vilken tölp!" säger handlaren. Jag nickar. Det är år 2017. Detta hände på Salutorget i Åbo. I republiken Finland. I ett av världens mest jämställda länder. Makarna var, vad jag kunde bedöma, infödda finländare. Mannen med torgståndet var kanske från Mellanöstern.Var det kanske det faktum som fick den finländske mannen att fälla sina kommentarer? Vi män emellan. Vi som vet mannens plats, och kvinnans..."Hoppas att han inte kommer tillbaka, inte normal" sa handlaren. Jag bara nickar. - "Joo, toivotaan. Hoppas det." Det var helt uppenbart att han skämdes å den finländske mannens vägnar. Det gjorde jag också. Och för kvinnans. Och min egen.
För att jag inte hann reagera, inte säga något tillbaka. Jag var för häpen och ställd.
Jag är på en "paketresa". Inte en sådan där allt är förbeställt i ett paket, nejnej, jag har minsann fått pyssla och pussla för att få ihop det hela. Men i mitt paket ingår träff med släkt och vänner. Plus en kurs i ämnet som intresserar mig stort: logoterapi. Jag tar tjänstledigt från mitt jobb för att gå kursen, några dagar i månaden. Kursupplägget får mig att komma iväg. Och ger mig möjligheten att träffa lilla familjen + sonen + gamla vänner i Stockholm. Och systerdottern i Åbo + mina kurskamrater. Plus att jag får vistas i fäderneslandet, höra modersmålet överallt, språkbada och uppdatera ordförrådet. Uppdatera min finska identitet. Allt detta känns så viktigt! Enda nackdelen är att jag egentligen inte vill vara hemifrån så många dagar i ett sträck...!
Ja, hemmet är verkligen en viloplats, det kan jag hålla med den finländske grott-/torgmannen. Det ska det vara för alla som ingår i hemmet. Och då ska man väl se till att greja det som ska göras, tillsammans, så alla får en chans till vila och återhämtning. Det är där, i hemmet, vi har chansen att uppfostra en ny generation i grundläggande solidaritet, delande och...hyfs, helt enkelt!
Nu ska jag strax ägna mig åt kriser och katastrofer, ur en existentiell betraktelsevinkel.
Det blir bra.
