Mitt 1500-tal

Jahapp. Nu var det dags. Och därför blir det ett blogginlägg mitt i veckan! Det hinner jag ju annars inte med. Fast idag hinner jag, jag har inte bråttom någonstans. Ja, jag har inte ens lämnat sängen. Förkylningen slog till hastigt igår, plötsligt hesnade halsen, näsan började droppa och yr och febrig kröp jag under täcket och där är jag kvar.
Inte kul. Alls.

Dessa rader lyckades jag prestera under den första hemmadagen. Sedan gick jag ner ner ner till ett vegetativt stadium med feberyrsel och hackhosta under flufftäcket. Nu är jag på andra sidan och börjar se ljuset. Halva huvudet värker dock, och.... och det räcker nu med ditt ojande! fräser Min Vän af Ordnung.

Ja, jag ser solen! Och aldrig är livet så gott som efter en rejäl förkylning. Det är väl därför de behövs, förkylningarna. Rensar ut baciller och påminner om att man har det så himla bra när man är frisk! Nu när förkylningsspöket tagit fönstervägen ut och in dansar höstsolstrålar och krispig luft med äppeldoft!

Jag läste förresten någonting jättespännande nyss! Nämligen tanken om att ljud t ex kan förvaras i is.
Det var Francois Rabelais som skrev om detta i en roman, ”Den märkvärdiga resan till Bacbuc” (1552).  Rabelais beskrev ett krig uppe vid Ishavet: isen höll just på att lägga sig, och ljuden av kanonskott och trumpeter frös fast i isen. På våren, när isen smälte, befriades ljuden och striden hördes på nytt.  Det skrev han alltså 1550-talet, innan man visste någonting om mikrofoner och bandspelare eller sånt! Tänk dig, ljudslingor som frigörs från smältande isar... Häftigt!

Att sanden sjunger, det visste jag. När skymningen faller över öknen, stiger det upp toner från sanden, den sjunger. Kanske är det uråldriga skymningssagor som sanden berättar.

Nu har jag nördat in mig lite  i Rabelais, Luther och Agricola. Rabelais var en munk, präst, läkare och författare. Samtida med Luther: Rabelais 1494-1553. Luther: 1484-1546.  Nästa år firar vi ju Luther med pompa och ståt:  500 år har gått sedan Martin Luther spikade upp sina 95 teser på porten till slottskyrkan i Wittenberg. Alltså firar vi reformationen 500 år och oj vad mycket vi kommer att få höra om honom!
Vid närmare googlande ser jag att även den finländske Agricola var samtida med dessa herrar: född 1510 död 1557. Det finska skriftspråkets fader! Han studerade teologi och språk i Wittenberg för både Martin Luther och Philipp Melanchthon under perioden 1536–39. Han översatte  Nya testamentet till finska och konstaterade att "Han som ser i hjärtan neder, nog förstår han ock vad finnen beder" (övers. Z Topelius) Och det var ju precis reformationens grundidé: var och en ska läsa i Bibeln själv, och då på sitt modersmål. Läsa själv och tänka själv!

Ja, det hände saker på 1500-talet!

Café Paradiso, på bakgården.

Annat som händer är min kära dotters nya planer... Nu är hon IGEN på väg till landet långt borta (rumsligt, men också tidsmässigt; hur modernt det än är, på ytan, så är det rätt så medeltida därborta). Jag har dock lärt mig: jag säger bara: "Underbart! Lycka till!"

Kanske skulle man våga sig ut och tassa lite på terrassen? Café Paradiso har inte stängt för säsongen, det går bra att ta sig en kopp hett och svart, inlindad i en filt.

Jag ska nog plocka ett äpple, ett med röda kinder, och så trycker jag mitt öra mot det, och kanske, kanske kan jag höra lite vårmelodier stiga från äppelkärnorna...