Google+ Followers

lördag 22 april 2017

Drama på olika sätt

Hittade ett inlägg som jag glömt posta, ett om påsken.
Vad avlägset det känns, och det har ju bara gått en vecka! Plötsligt har snön försvunnit, solen värmer (lite mer iaf) och gräsmattan spretar åt alla håll. Fåglarna har ändrat läte; nu ska det inte visslas och kuttras nåt mer: här ska jobbas för att försäkra släktens fortlevnad! Ägg ska ruvas, partnern matas, de pilar hit och dit med bleka maskar och nyvakna flugor i näbben. OBS som icke ornitologiskt kunnig är detta min tolkning av sakernas tillstånd, inte faktakorrekt lägesrapport.
Det där med korrekt fakta... det är ett kapitel för sig! Någonting nytt...höll jag på att skriva, men det är det ju inte alls. Redan de gamla egyptierna höll på med "korrigering" av fakta. "Den här pyramiden byggdes av Ekhnaton."..så suddar man ut Ekhn och kvar står Aton och stoltserar! Typ. Åt det hållet. Inte vetenskapligt kollad fakta, vill jag påpeka. Men företeelsen har funnits. Liksom företeelsen att peka med hela knytnäven mot ett annat land när det börjar osa i det egna.

Det är lördag, och ordningen är återställd. Bosse är hemma. Konfaläger på Öland hela veckan. Katterna är glada! Husse! Kära husse! De spinner och krumbuktar sig. Jag med mina långa dagar står inte högt i kurs. Ja, jag har ju inte längre arbetsdagar än Bosse, men med resorna blir det bra mycket längre för katterna att vänta på kvällsmaten. - Men jag lägger ju torrflingor i källaren! Det går ingen nöd på er! De har en chippad kattlucka i källaren, så de kommer och går som de vill.
Phhh... såna dramaqueens!
Apropå drama, i dag ska vi, E och jag till Fairycon en snabb sväng. Och vad är det, kanske man undrar. Ja, du kan läsa mer om det om du följer länken  https://fairycon.wordpress.com/
På Fairycon kan man cosplaya. Så här förklarar Wikipedia det: Cosplay (japanska コスプレ, kosupure, kortform för costume play)[1] är en japansk form av performance eller maskerad. Deltagarna klär ut sig i dräkter och accessoarer för att föreställa en specifik figur eller idé.

Ja, det är mycket fascinerande det hela!

Annars ska vi väl äta gröt och städa och tvätta i vanlig ordning.
Och på kvällen blir det konsert med Nybro Kammarkör. Bosse är ju med och sjunger där.

Det ska nog bli en fin dag.
Och det önskar jag dig också!


Cosplay-inspiration för katter... Bat-cat! Bild fr Pinterest

fredag 21 april 2017

Från tystnad till gospel

Skärtorsdagsgudstjänsten i Skogslyckan. Vi hjälptes åt att klä av altaret, alla som var i kyrkan.
Vi läste den uråldriga bibeltexten från den första skärtorsdagen, stannade vid ..." och Petrus brast i gråt." Under tystnad tog vi som tjänstgjorde av oss våra liturgiska kläder, alla ljusen släcktes.
Aldrig har sveket känts starkare! Vår del i världens bortvändhet från Kristus. Vår maktlöshet inför sanningen: det goda som jag vill förmår jag inte alltid göra, och det onda som jag inte vill, det förmår jag inte avstå ifrån. Mea culpa! En nersläckt, tyst kyrka kan tala starkare än alla orden!

Långfredagen i stillhetens tecken, hemma.

Påskdagsmorgonen bjöd på en överraskning: gräsmattan, träden och buskarna hade svepts in i glittrande vit klädnad! Luften var frostig och klar. Så vackert!
Visst hade vi hört väderleksrapporten, och visst var det blötsnö i luften i går när de små sprang runt i trädgården i Sölvesborg och letade efter påskägg. Men att det skulle bli såhär vackert... skimrade stjärnor och juveler, vitt på vitt.
Nå, aprilväder är som det är och snön försvann i ett nafs när solen steg upp på himlen.

Påskdagsgudstjänst i Skogslyckans kyrka. Fullsatt, vi fick ta fram extra stolar till och med.
Kristus är uppstånden! Ja, han är sannerligen uppstånden! Och gospelkören sjöng så taket lyfte! Så mycket innerlighet, värme, varma leenden, varma kramar. Och vackra, solgula blommor.

I  morgon är det Emmausvandring på den vackra kyrkogården.
Och då har vi levt igenom Påskens drama återigen.

Och nu är Bosse på G och laddar för en film i bio Bo, så från det ena till det andra, nu blir det film.

Ja, livet, livet vinner, det säger oss påskens berättelse, och livet levs här och nu. Det finns ingen motsättning, det här livet som vi lever just nu, det ska vi leva gott!

lördag 8 april 2017

Stockholm, dagen efter.

Stockholm i tidig morgondimma. Chock och bestörtning. Torghandlarens omkullvälta stånd på andra sidan gatan vid Åhléns. Förra året köpte jag ett par svarta lovikkavantar av honom. Nu låg det handskar, vantar och sjalar på marken i duggregnet. Han var inte där.

Det kryllade av journalister. Ett franskt tv-team kom fram till mig och frågade artigt om de fick intervjua mig. Jag avböjde, med ett I´m sorry but no. Blygheten slog till. Efter fem minuter kom jag på vad jag hade velat säga: "Stockholm is the capital of Peace and Tolerance. I feel like somebody has tried to hurt the very foundation of everything I believe in! And yet, they will never succeed  to hurt my foundation, nor the foundation of... ja, jag kan ju för all del skriva på svenska, det blev ju ingen intervju. Nej, stockholmarna har bevisat att mörkermännen inte lyckas, kommer aldrig att lyckas med att skrämma människorna till tystnad, rädsla och att hata tillbaka! Det var kärleksbudskap som spreds istället: folk öppnade sina hem för dem som inte kunde ta sig till sina p g a att tunnelbane-/pendel-/tågen inte gick. Det var värme och vänlighet, trots bestörtningen. 

Och fransmännen, själva drabbade, de släckte Eiffeltornet för Stockholm. 
En gest av solidaritet. En gest av medkänsla. En enad front som inte höjer vapen mot angriparna, men bildar en mänsklig ring runt det som vi ärar och håller högt:Fred. Frihet. Tolerans. Solidaritet. Gemenskap. Omtanke. Eller med ett ord: Kärlek!




torsdag 30 mars 2017

På latsidan

Jag ligger verkligen på latsidan.
Och det ska jag göra. Doktorns order.
Jag jag genomgått en liten operation och blivit sjukskriven.
- Vaddå för operation, frågar du kanske.
- Gammal krigsskada, svarar jag kärvt.
Nåja... Eller kanske inte. Men ett ärr har behövt korrigeras, vävnad har avlägsnats, vävnad har sytts ihop och här ligger jag och mår faktiskt rätt bra.
Det bästa med det hela var att bli nersövd! Det är faktiskt en mycket behaglig känsla. Som att gunga på champanjebubblor, fast varmt och skönt, man svävar iväg wave after wave slowly drifting...
och vips så vaknar man öm och lite illamående och hur lång tid det har gått har man ingen aning. Man skulle ha kunnat sova törnrosesömn i hundra år, eller tuppat av i två minuter. Ja, att komma upp på den sidan är väl sådär roligt, fast existentiellt tillfredsställande, naturligtvis, precis som varje uppvaknande. Still alive and kickin´!
Så nu tillbringar jag tid med att rehabilitera mig själv, och det gör man allra bäst i horisontalläge med macken uppallrad på magen och jag har sett serier och filmer och lärt mig om växter och fåglar och elektroterapi och existentiell psykoterapi - Emmy van Deurzen! - min nya idol! Vägvisare! En klok, varm och VIS människa!
"Innan vi dör" har vi sett tillsammans, Bosse och jag. Oväntat bra. Spännande som bara den!
Men ska det bli säsong två?
Det skulle jag tro, av sista sekvensen att döma.
Då blir Bosse besviken.
Av princip ser han inga långföljetonger. Jag lyckades få honom att följa Homeland ett par säsonger, nu har vi lagt den på hyllan och lämnat där - den serien verkar ju aldrig ta slut, nä, så där mycket fast vill inte jag heller vara. År efter år. Nej.

När jag nu är beordrad kroppslig stillhet verkar hjärnan vara igång desto mer.
Planer, tankar och idéer uppenbarar sig i långa sekvenser, hakar i varandra. Och drömmar! Och...har jag inte drömt om stationer igen..! Ni som har följt mig vet att när jag börjar drömma om tåg och stationer är det någonting nytt i antågande. En livsförändring.
Nå, vi får se.

Annars är det mycket som förändras nu och i snabb takt, i naturen!
Vårblommorna tittar fram, och plötsligt finns det små små gröna blad i buskarna! Fåglarna kvittrar från tidig morgon till sena kvällen.
Underbart! Så otroligt underbart!




söndag 19 mars 2017

Som dagen i handsken

Söndagseftermiddag. Helt ljuvligt, inga som helst krav, varken utifrån  eller inifrån, att göra någonting. Alls. Och då plockar jag fram min böcker...Läser några kapitel, kollar lite på facebook, svarar på några mess. Njuter!

Förra veckoslutet åkte jag en sväng till Stockholm. Sonens födelsedag var anledning nummer ett. Anlände lite innan middag, och eftersom V var upptagen ett par timmar till, åkte jag till Medborgarplatsen. Manifestation för Vi står inte ut. Röda mössor, halsdukar, hjärtan, ballonger. Några unga killar med plakat. Särskilt ett väckte mina tankar. Precis så tror jag att det är. Det stod: Hjälp mig nu, och jag kommer att hjälpa dig (typ, inte exakt så). Dessa unga människor, ensamkommande barn/ungdomar är vårt ansvar. De är också en stor välsignelse! Faktiskt även ekonomiskt. Sverige har en åldrande befolkning. Att få ett tillskott av unga människor bara så där, är just en välsignelse!
Förstå mig rätt: det är definitivt ingen välsignelse att de har varit tvungna att fly för sina liv! Nej, det är fruktansvärt och dessa terrorregim som tvingar sin befolkning att fly bör stoppas nu och omedelbart!!! MEN eftersom världen och den här situationen ser ut som den gör får vi göra det bästa av den. Och då kan man inse att dessa människor, barn unga som gamla, som kommit hit, har någonting att tillföra, någonting viktigt att bidra med. Vi kanske har glömt vissa saker. Nu får vi en ny chans att återupptäcka bortglömda saker. Vadå för saker, frågar du kanske nyfiket. Ja, tänk efter själv, jag tror att du kan komma på flera.

Sonen ringde, han var klar med sitt (jobb som måste göras även på en lördag... Han jobbar på ett eventföretag och events, dom väntar inte, dom ska vara klara i tid!) Vi for till Vildmarksmässan och fikade och pratade och gick runt bland vildmarkssaker och pratade ännu mer och sedan åkte vi till lilla P!!! + föräldrarna, och sötaste lilla tjejen hade nästan lärt sig krypa! Hon försökte i alla fall väldigt ivrigt.
Mina Stockholmsbesök är väldigt framotillbaka nuförtiden. Finns inte tid till annat. Men, förmodligen, så skulle ju mina besök vara om jag bodde på närmare håll. En timme här och ett par där. Det är kanske det jag eftersträvar; att det ska kännas enkelt och naturligt, som att titta in lite då och då. Ja, jag vet inte. Ibland vet jag inte var jag skulle vilja vara.
Det är inte så lätt, filosoferar jag vidare. Man är där man är, när man är där, och det är bra för då är man ju närvarande i nuet. Ibland vill man vara någon annanstans och kan man det så förflyttar man sig. Ibland får man bara gilla läget och vara där man är även om man skulle vilja vara någon annanstans. Och nu blev det lite snurrigt så jag tror att det allra bästa för mig är att stanna där jag just nu, dvs i min sköna säng, och täcket ligger där och kudden är skön och dagen är i handsken så jag tror jag säger godnatt. Eller snart.  För nu är Bosse i tv-rummet och jag kanske ändå förflyttar mig dit och är där en stund. Ja, det blir bra.

måndag 6 mars 2017

En förvirrad Kung Bore, och en hel del Bob Hansson

I går var det en dag utan väder.
- Det är inget väder idag, sa Bosse.
- Titta nu; man kan inte säga att det är mulet,  himlen är ju bara ett grått lock. Det blåser inte. Det regnar inte, snöar inte och man kan inte säga vad det är för årstid heller.

Det var sant, han hade rätt. En dag utan väder.
I dag blåser det lite i alla fall, och tydligen regnar det, eller, flimrar lite i luften. Snö?

Efter långresan sa min kropp stopp och kokade ihop världens feber. Så jag har tillbringat flera dagar i i dimman med blixtrande huvudvärk. Sovit. Vaknat. Sovit.

Nu känns det rätt så ok.
Trots vädret, eller bristen av det.

Jaha, detta skrev jag innan den smått senile Kung Bore kom på att Jajustdet, vinter! och svepte lite tankspritt med manteln över landskapet och vips var det vitt!
Vackert, men var det här nu så nödvändigt? Nu? När man hör de stora fåglarna trumpeta mellan molnen av vräkande blötsnö. Vår, trodde de. Dags, trodde de.
Jadå, det är det.
Vår, kom!

Mitt plötsliga feberanfall fick tankarna gå till regnskogen, där småsmå myggor tog sikte på oss och unnade sig lite färskt, exotiskt blod.
Malaria, muttrar jag. Symptom? Tidiga tecken?

Det blev tyst i luren när jag ringde till vårdcentralen.
- Jo, jag har varit i regnskogen och blivit myggbiten, jag behöver ta ett blodprov!
Jag nästan hörde hur receptionisten tänkte... Hur är den mentala statusen för damen??
Fick en tid, dock.

Malaria smittar inte, inte från människa till människa. Så efter läkarbesök och provtagning tänker jag ta mig till jobbet. Tillbaka till vardagslivet. Saker och ting har samlats på en hög. Dags att ta sig an allt som vilat och väntat. Det känns helt ok. Får ta en sak i taget, kom ihåg det. Det är viktigt.

Jag har nog vilat mig frisk.
Det var säkert bara en förkylning.

Jag läste en väldigt bra artikel i Expressen, den finns på nätet, folk delar den på facebook.
Det är Bob Hansson som skriver, han talar om en epidemi. "Största hotet mot ett friskt samhälle är vår egen duktighet". Han skriver om de högt ställda kraven, om en omöjlig jakt efter prestationer, orken som tar slut. Här kan du läsa artikeln: http://www.expressen.se/debatt/det-storsta-hotet-mot-ett-friskt-samhalle-ar-var-egen-duktighet/?social=fb

Jag är inte utbränd. Men jag har träffat många som är det. Och vid varje möte tänker jag: vart är vi på väg? Vad är det för samhälle vi befinner oss i? När kraven på duktighet kan knäcka och stuka människor.
Vad är botemedlet? Bob Hansson skriver:  Förbyggande åtgärder kan stavas medbestämmande, för maktlöshet är en stressfaktor. En annan åtgärd kan stavas tagga ner. Våra 12 miljoner utbrända kan ses som en tyst fyr, som med en utmattning i taget blinkar fram sitt budskap: det här håller inte.

12 miljoner utbrända människor i Europa. Ja, nog behövs åtgärder. Men det behövs mer än så, det behövs ett paradigmskifte. Ett nytt sätt att tanka! En vän till mig, en sann visionär, talar om 20-årsperspektiv på besluten, samhällsplanering, utbildning. Vad är det som är viktigt om 20 år? Kan vi föreställa oss en värld om 20 år? När robotar har tagit över en mängd arbetsuppgifter. Vad ska vi människor göra? Hur ska vi försörja oss? Hur definierar vi oss, om vi inte definierar oss med vårt jobb eller brist på jobb?

Det krävs verkligen ett nytt sätt att tänka!












måndag 27 februari 2017

Tidszoner


Homeland! Sverige, Sverige, älskade vän! Jag omfamnar den blyga våren, snödropparna i trädgården och LUFTEN som är ren och sval.

Jag har varit på långresa, på äventyr. Men först och främst har jag varit och hälsat mina nära släktingar som bosatt sig på andra sidan klotet, den ena i Cebu på Filippinerna, med familj, den andra i Dubai.

Så här gick resan till, i stora  drag: först tåget till Köpenhamn, flyget till Dubai, återseende med kramar och glädje med dottern, ta nästa plan med henne, med destination Cebu. Filippinerna består av fler än 7000 öar. Cebu är en provins med 167 öar, i Visayas. Cebu city är Filippinernas äldsta stad, det bor drygt 800 000 människor i själva staden.
Återseende med kramar och glädje med son, sonhustru och deras fina son!
Slappa dagar vid poolen, blandat med äventyr till havs: valhajspaning i Oslob. Det var riktigt spännande! Stora vågor, ranglig båt, snorkling med många salta kallsupar - och de fantastiska valhajarna! De är stora!
Mor, dotter och en valhaj

















Vi besökte också Kawasan Falls i Badian, Cebu. Vägen från bilen till fallet var genom djungelfuktig regnskog. Turkost vatten, kallt och friskt. Vi simmade bakom vattenfallet, som brusade mäktigt. Det var väldigt populärt att dras på en stor flotte till vattenfallet och få "massage" av det forsande vattnet. Vi gjorde inte det; solbrända axlar sa nej.

Kawasan Falls




















En dag åkte vi till The Temple of Leah, byggd av en man till hyllning för sin älskade hustru. Färdigställd 2012. Eller den såg inte riktigt färdigt ut, och man fick inte gå in. men platsen var ändå fantastisk med marmor och statyer, änglar och lejon. Alla sevärdheter har ju varit nya någon gång.
Och utsikten! Platsen kändes välkomnande, det fanns en fin atmosfär där. Kanske för att den var byggd som en kärleksgåva? Lite längre ner kan du läsa mer om templet, på engelska.
Eftersom vi kom med taxi, och den susade iväg efter att ha droppat av oss fick vi ordna skjuts hem bäst vi kunde. Det var inte särskilt svårt; det stod ett motorcykelgäng utanför porten och bara väntade. Så nu har jag åkt motorcykel! Det var hur kul som helst!

Utsikt från Temple of Leah


"Love made Temple of Leah possible as Teodorico Adarna, father of actress Ellen Adarna and owner of Queensland motels, offers the construction of the huge edifice to his wife Leah Villa Albino-Adarna.
“This Temple was constructed in the year 2012 A.D as a symbol of my undying love for her and my ceaseless devotion to Leah Villa Albino-Adarna,” he noted on their FB page.
And because this was made out of love, it doesn't only welcome visitors with the spectacular view of the city but also with the warmth of the place."
(http://www.everythingcebu.com/attractions/places/temple-of-leah-a-tribute-of-love/)

Auntie Annie och lille L

Resten av resan får jag beskriva en annan gång. Jetlagen är kännbar, och att flyga hit och dit mellan tidszonerna gör att min kroppsklocka tickar i otakt. Bäst att försöka reboota systemet så jag säger godnatt