Google+ Followers

söndag 19 mars 2017

Som dagen i handsken

Söndagseftermiddag. Helt ljuvligt, inga som helst krav, varken utifrån  eller inifrån, att göra någonting. Alls. Och då plockar jag fram min böcker...Läser några kapitel, kollar lite på facebook, svarar på några mess. Njuter!

Förra veckoslutet åkte jag en sväng till Stockholm. Sonens födelsedag var anledning nummer ett. Anlände lite innan middag, och eftersom V var upptagen ett par timmar till, åkte jag till Medborgarplatsen. Manifestation för Vi står inte ut. Röda mössor, halsdukar, hjärtan, ballonger. Några unga killar med plakat. Särskilt ett väckte mina tankar. Precis så tror jag att det är. Det stod: Hjälp mig nu, och jag kommer att hjälpa dig (typ, inte exakt så). Dessa unga människor, ensamkommande barn/ungdomar är vårt ansvar. De är också en stor välsignelse! Faktiskt även ekonomiskt. Sverige har en åldrande befolkning. Att få ett tillskott av unga människor bara så där, är just en välsignelse!
Förstå mig rätt: det är definitivt ingen välsignelse att de har varit tvungna att fly för sina liv! Nej, det är fruktansvärt och dessa terrorregim som tvingar sin befolkning att fly bör stoppas nu och omedelbart!!! MEN eftersom världen och den här situationen ser ut som den gör får vi göra det bästa av den. Och då kan man inse att dessa människor, barn unga som gamla, som kommit hit, har någonting att tillföra, någonting viktigt att bidra med. Vi kanske har glömt vissa saker. Nu får vi en ny chans att återupptäcka bortglömda saker. Vadå för saker, frågar du kanske nyfiket. Ja, tänk efter själv, jag tror att du kan komma på flera.

Sonen ringde, han var klar med sitt (jobb som måste göras även på en lördag... Han jobbar på ett eventföretag och events, dom väntar inte, dom ska vara klara i tid!) Vi for till Vildmarksmässan och fikade och pratade och gick runt bland vildmarkssaker och pratade ännu mer och sedan åkte vi till lilla P!!! + föräldrarna, och sötaste lilla tjejen hade nästan lärt sig krypa! Hon försökte i alla fall väldigt ivrigt.
Mina Stockholmsbesök är väldigt framotillbaka nuförtiden. Finns inte tid till annat. Men, förmodligen, så skulle ju mina besök vara om jag bodde på närmare håll. En timme här och ett par där. Det är kanske det jag eftersträvar; att det ska kännas enkelt och naturligt, som att titta in lite då och då. Ja, jag vet inte. Ibland vet jag inte var jag skulle vilja vara.
Det är inte så lätt, filosoferar jag vidare. Man är där man är, när man är där, och det är bra för då är man ju närvarande i nuet. Ibland vill man vara någon annanstans och kan man det så förflyttar man sig. Ibland får man bara gilla läget och vara där man är även om man skulle vilja vara någon annanstans. Och nu blev det lite snurrigt så jag tror att det allra bästa för mig är att stanna där jag just nu, dvs i min sköna säng, och täcket ligger där och kudden är skön och dagen är i handsken så jag tror jag säger godnatt. Eller snart.  För nu är Bosse i tv-rummet och jag kanske ändå förflyttar mig dit och är där en stund. Ja, det blir bra.

måndag 6 mars 2017

En förvirrad Kung Bore, och en hel del Bob Hansson

I går var det en dag utan väder.
- Det är inget väder idag, sa Bosse.
- Titta nu; man kan inte säga att det är mulet,  himlen är ju bara ett grått lock. Det blåser inte. Det regnar inte, snöar inte och man kan inte säga vad det är för årstid heller.

Det var sant, han hade rätt. En dag utan väder.
I dag blåser det lite i alla fall, och tydligen regnar det, eller, flimrar lite i luften. Snö?

Efter långresan sa min kropp stopp och kokade ihop världens feber. Så jag har tillbringat flera dagar i i dimman med blixtrande huvudvärk. Sovit. Vaknat. Sovit.

Nu känns det rätt så ok.
Trots vädret, eller bristen av det.

Jaha, detta skrev jag innan den smått senile Kung Bore kom på att Jajustdet, vinter! och svepte lite tankspritt med manteln över landskapet och vips var det vitt!
Vackert, men var det här nu så nödvändigt? Nu? När man hör de stora fåglarna trumpeta mellan molnen av vräkande blötsnö. Vår, trodde de. Dags, trodde de.
Jadå, det är det.
Vår, kom!

Min plötsliga feberanfall fick tankarna gå till regnskogen, där småsmå myggor tog sikte på oss och unnade sig lite färskt, exotiskt blod.
Malaria, muttrar jag. Symptom? Tidiga tecken?

Det blev tyst i luren när jag ringde till vårdcentralen.
- Jo, jag har varit i regnskogen och blivit myggbiten, jag behöver ta ett blodprov!
Jag nästan hörde hur receptionisten tänkte... Hur är den mentala statusen för damen??
Fick en tid, dock.

Malaria smittar inte, inte från människa till människa. Så efter läkarbesök och provtagning tänker jag ta mig till jobbet. Tillbaka till vardagslivet. Saker och ting har samlats på en hög. Dags att ta sig an allt som vilat och väntat. Det känns helt ok. Får ta en sak i taget, kom ihåg det. Det är viktigt.

Jag har nog vilat mig frisk.
Det var säkert bara en förkylning.

Jag läste en väldigt bra artikel i Expressen, den finns på nätet, folk delar den på facebook.
Det är Bob Hansson som skriver, han talar om en epidemi. "Största hotet mot ett friskt samhälle är vår egen duktighet". Han skriver om de högt ställda kraven, om en omöjlig jakt efter prestationer, orken som tar slut. Här kan du läsa artikeln: http://www.expressen.se/debatt/det-storsta-hotet-mot-ett-friskt-samhalle-ar-var-egen-duktighet/?social=fb

Jag är inte utbränd. Men jag har träffat många som är det. Och vid varje möte tänker jag: vart är vi på väg? Vad är det för samhälle vi befinner oss i? När kraven på duktighet kan knäcka och stuka människor.
Vad är botemedlet? Bob Hansson skriver:  Förbyggande åtgärder kan stavas medbestämmande, för maktlöshet är en stressfaktor. En annan åtgärd kan stavas tagga ner. Våra 12 miljoner utbrända kan ses som en tyst fyr, som med en utmattning i taget blinkar fram sitt budskap: det här håller inte.

12 miljoner utbrända människor i Europa. Ja, nog behövs åtgärder. Men det behövs mer än så, det behövs ett paradigmskifte. Ett nytt sätt att tanka! En vän till mig, en sann visionär, talar om 20-årsperspektiv på besluten, samhällsplanering, utbildning. Vad är det som är viktigt om 20 år? Kan vi föreställa oss en värld om 20 år? När robotar har tagit över en mängd arbetsuppgifter. Vad ska vi människor göra? Hur ska vi försörja oss? Hur definierar vi oss, om vi inte definierar oss med vårt jobb eller brist på jobb?

Det krävs verkligen ett nytt sätt att tänka!












måndag 27 februari 2017

Tidszoner


Homeland! Sverige, Sverige, älskade vän! Jag omfamnar den blyga våren, snödropparna i trädgården och LUFTEN som är ren och sval.

Jag har varit på långresa, på äventyr. Men först och främst har jag varit och hälsat mina nära släktingar som bosatt sig på andra sidan klotet, den ena i Cebu på Filippinerna, med familj, den andra i Dubai.

Så här gick resan till, i stora  drag: först tåget till Köpenhamn, flyget till Dubai, återseende med kramar och glädje med dottern, ta nästa plan med henne, med destination Cebu. Filippinerna består av fler än 7000 öar. Cebu är en provins med 167 öar, i Visayas. Cebu city är Filippinernas äldsta stad, det bor drygt 800 000 människor i själva staden.
Återseende med kramar och glädje med son, sonhustru och deras fina son!
Slappa dagar vid poolen, blandat med äventyr till havs: valhajspaning i Oslob. Det var riktigt spännande! Stora vågor, ranglig båt, snorkling med många salta kallsupar - och de fantastiska valhajarna! De är stora!
Mor, dotter och en valhaj

















Vi besökte också Kawasan Falls i Badian, Cebu. Vägen från bilen till fallet var genom djungelfuktig regnskog. Turkost vatten, kallt och friskt. Vi simmade bakom vattenfallet, som brusade mäktigt. Det var väldigt populärt att dras på en stor flotte till vattenfallet och få "massage" av det forsande vattnet. Vi gjorde inte det; solbrända axlar sa nej.

Kawasan Falls




















En dag åkte vi till The Temple of Leah, byggd av en man till hyllning för sin älskade hustru. Färdigställd 2012. Eller den såg inte riktigt färdigt ut, och man fick inte gå in. men platsen var ändå fantastisk med marmor och statyer, änglar och lejon. Alla sevärdheter har ju varit nya någon gång.
Och utsikten! Platsen kändes välkomnande, det fanns en fin atmosfär där. Kanske för att den var byggd som en kärleksgåva? Lite längre ner kan du läsa mer om templet, på engelska.
Eftersom vi kom med taxi, och den susade iväg efter att ha droppat av oss fick vi ordna skjuts hem bäst vi kunde. Det var inte särskilt svårt; det stod ett motorcykelgäng utanför porten och bara väntade. Så nu har jag åkt motorcykel! Det var hur kul som helst!

Utsikt från Temple of Leah


"Love made Temple of Leah possible as Teodorico Adarna, father of actress Ellen Adarna and owner of Queensland motels, offers the construction of the huge edifice to his wife Leah Villa Albino-Adarna.
“This Temple was constructed in the year 2012 A.D as a symbol of my undying love for her and my ceaseless devotion to Leah Villa Albino-Adarna,” he noted on their FB page.
And because this was made out of love, it doesn't only welcome visitors with the spectacular view of the city but also with the warmth of the place."
(http://www.everythingcebu.com/attractions/places/temple-of-leah-a-tribute-of-love/)

Auntie Annie och lille L

Resten av resan får jag beskriva en annan gång. Jetlagen är kännbar, och att flyga hit och dit mellan tidszonerna gör att min kroppsklocka tickar i otakt. Bäst att försöka reboota systemet så jag säger godnatt

lördag 11 februari 2017

Ljuvliga hundår!

Facebook är bra på att påminna oss om saker som hänt. Rätt som det är ser man en bild som man postat för x antal år sedan. I dag låg där en bild på min hund, för sju år sedan. Pälskling! Oooo vad jag älskade den hunden! Hon var en sån sööööt rulta, på bilden på Blocket. "Vi skaffar oss en hund", sa jag. "Den där söta lilla fina valpen!" Sagt och gjort. Jag hade faktisk lovat min dotter en hund när vi flyttade in i huset vid Storgatan. En sån söt liten valp hon var! Blandning av boardercollie, schäfer och labrador, i lite oklara proportioner. Detta var tiden innan Bosse, så han hade ingenting med beslutet att göra. "Hon var så fiiiin" minns jag, nostalgiskt. "Hmm..hmmm" sa Bosse. "Vilken vakthund hon var!". "Ja, det kan man säga" sa han, lite torrt. Ja, hon var en väldigt duktig vakthund, minns jag drömskt. Så fort hon hörde ett litet knyst utifrån, hoppade hon upp på soffan och skällde så fint, spanande ut med en skarp blick. Jag berömde henne, naturligtvis. Så ska det låta!
"Javisst, en hund ska skälla, typ ett par gånger, inte vrålskälla i tio minuter" sa Bosse. Vad han överdriver!

Hon hade väldigt bra hörsel, fina Asta. Det hände att hon hoppade upp mitt i sin sköna sovstund, och visade världen att vi minsann hade en duktig vovve! "Nån dag ger den där...paus...hunden mig en hjärtinfarkt!" sa Bosse fler än en gång. På något märkligt sätt höll han alltid en liten paus innan ordet hund. Bosse är en kyrkans man, han svär inte (eller väldigt, väldigt sällan), men jag undrar om inte den där lilla pausen skulle kunnat innehålla ord som börjar på j och f och h.

En dag berättade Mona på jobbet, att någon hade hittat en Emmaboda-karta, där någon hade märkt ut i vilka hus det fanns en hund. En inbrottsliga som märkt hus att undvika, på kartan! Undrar om inte det fanns en liten dödskalle med många utropstecken vid vårt hus.. Så vi var väldigt trygga med vår fina lilla hund. Eller, lilla och lilla... Hon blev ju väldigt stor. Stor och stark. Och så hade hon en medfödd vallningsinstinkt. Vi hade ju inga får, så hon försökte valla allt som rörde sig. Hundar, fåglar, cyklister, bilar, flygplan... Det var inte så bra när det var halt ute. Ett tag fick vi ha dubbla kopplar och en sele på henne, jag och min dotter, och rasta jycken tillsammans.

Ja, hon älskade fåglar, Asta. Just det, kom ihåg, en olåst löplina är inte så bra vid tillfällen då hunden får feeling och bara måste hälsa på en flock änder en bit bort. Man ska inte heller vända ryggen till. Fast axeln har läkt väldigt bra, måste jag säga.

Hon fick ett bra hem, fina Asta, ett omplaceringshem. Med en hundkompis, snäll matte och en husse som var hundinstruktör. Det gick nämligen inte att ha henne kvar när vi flyttade till en lägenhet. Hon hade utvecklat någon typ av paranoia, hon tyckte sig höra saker hela tiden. Det gick till slut inte att rasta henne normalt (det gjorde det aldrig, muttrade Bosse, den...paus...hunden!), jag fick köra bilen precis framför ytterdörren, öppna bildörren, och snabbt kastade sig hunden i bilen. Jag körde till en avlägsen skogsglänta, hon gjorde vad hon behövde, och snabbt in i bilen igen.

Nej, det gick inte att ha henne kvar. Så sorgligt.
Häromdagen bläddrade jag i en tidning. Wow! Det här ska du tänka på när du ska skaffa en valp! Ojojoj, tänk om... "Du, titta här istället, en jätteintressant artikel om månlandning!" sa Bosse hastigt.

Undrar vart den tidningen tog vägen, förresten? Jag hittade den aldrig mer.


onsdag 8 februari 2017

Kulturkompisar och tiden som går - eller kommer!

Dagarna de går och går och... det händer väldigt mycket hela tiden. Det är möten med människor, enstaka och i grupper, det är nog det som fyller mina dagar. Lite träning och promenader. Några sidor av en bok. Korta betraktelser, typ en sida långa. Perfekt! Men...det saknas något. Något på fritiden. Hobby, eller så. Bosse har ju sina möten och träffar. Jodå, vi, Bosse och jag, satte igång en serie, en Netflix-grej, "Homeland", men jag tappade intresset  efter fyra-fem avsnitt. Bosse ser just nu  det sjätte avsnittet; få se om han tänker fortsätta se den, eller vad som händer. Jag såg ju hela "Gilmore Girls" själv, så vi har våra olika intressen där också, det har vi.

Men imorgon ska jag råda bot på fritidsintressebristen! Jag ska göra någonting helt nytt! Jag ska träffa min Kulturkompis-grupp! Bilda, studieförbundet, har en riktigt grymt bra grej: två gammelsvenskar (alltså såna som bott länge i Sverige) och två nysvenskar matchas ihop och får gå på bio/teater/konsert/konstutställning, ja, något kulturellt, tillsammans, helt gratis! Vid fyra tillfällen. Man kommer överens tillsammans vad man ska gå på, och så ska man prata lite efter eventet om vad man tyckte och tänkte, och gärna ta lite bilder. Hur bra som helst!  Man får var sitt kulturpass + en snygg tygkasse av Bilda, och sedan är det bara att boka biljetter. Så imorgon ska jag träffa tre helt nya människor, som jag ska gå ut tillsammans med framöver! Kul!

Annars är det ju...vinter! Snö, vilket jag visserligen gillar! Mycket! - förutom när jag ska sopa och skrapa fram bilen...

Och så en resa att se fram emot!

Häromdagen var det ett föredrag om tiden, här på Diakonicentrum, ett annat sätt att se på den, tiden.   Det var Carl Wibert Holmén som berättade om afrikanska tankar på temat. Att tiden kommer till oss. Vi skapar tiden tillsammans. Tiden är ju verkligen ingenting objektivt, egentligen. Visst, man kan räkna dagar och timmar, men känslan av tidens gång är ju väldigt relativt. Han berättade om en man som gick till en skomakare. Han hade ont om tid, det var bråttom med att få skorna fixade. Skomakaren drog fram en stol till sin stressade kund och sa: "Du har ont om tid? Sätt dig en stund så får du tid". Underbart!
Tiden kommer till oss. De gamla har mycket tid (enligt det sättet att se på tiden); de har ju varit med om mycket!
Tiden kommer till oss. Det gillar jag!

Nu tror jag att Homeland-avsnittet är slut. Få se vad Bosse säger! Är den värd att lägga tid på?
Och snart, alldeles snart kommer tiden att krypa under flufftäcket till mig, gärna med lite sköna drömmar!

Må gott, du som läser. Sätt dig en stund, och låt tiden komma till dig.





onsdag 1 februari 2017

Hello tomorrow!

Javisst är det det! "Hello tomorrow" är flygbolaget Emirates slogan.
Jag har vissa connections däråt! Min kära dotter har utbildat sig till flygvärdinna, och flyger nu över hela jorden. Ena dagen är det Melbourne och andra dagen Singapore. Och om några veckor får denna modern också packa ihop resväskan och glatt välkomna morgondagen, på andra sidan klotet.
"Vad har jag gett mig in på..."muttrar den försiktiga sidan av mig. "Det är ju hur lång resa som helst, du kommer att tillbringa flera DYGN i ett flygplan! Är det ens nyttigt (vid din ålder)? Kom för allt i världen ihåg stödstrumporna och massor att läsa och visst, de har ju filmer och det är ju Emirates du flyger med, då finns det nog komfort och ...och hur var det nu med dina vaccinationer och passet och...femtielva andra saker, medans den äventyrliga sidan ropar högt och förtjust: "Hello släkten i landet långt borta, here I come!"

Hur ska det gå? Jag har känt mig trött och tröttare nu efter julen, men det kanske är solen jag saknar?? Melatonin och D- vitamin och så träffa baby L + föräldrar, men hello today!! uppdatering: han är inte längre nån liten bebis inte; han har hunnit fylla tre och börjat på förskolan och vart tog dom åren vägen?

Jag kippar efter andan och landar från min minnes- och drömvirvel. Här och nu, här och nu.

Det är märkligt. Tiden, livet. Hur man får inse att vissa saker nog inte kommer att bli av. Det är en hemsk tanke, en helt ny tanke. Det möjligas horisont har krympt. Vissa drömmar får man lägga på hyllan. Och lämna där. Det bubblar av protester i mig! Än vill jag och kan! Men inte ALLT det som jag hade tänkt...Det kanske aldrig blir av med vissa saker. Hello tomorrow kanske inte längre innebär oändliga möjligheter, den morgondagen som randas kanske innebär istället några nya begränsningar...
Den tanken är riktigt jobbig!
Men visdomen i det hela kanske är att modifiera sina drömmar lite... Man kanske inte tar den där examen i filosofi, men man kan ju läsa spännande böcker i ämnet för det. Man kanske inte blir en internationellt känd författare, men skriva blogginlägg är inte så dumt heller.. :-)

Ehh...jag kanske bara har drabbats av vårtrötthet...Det kanske går över...
Eller...?



lördag 21 januari 2017

Tysta skyar

"Tysta skyar" är Bosses låt på repeat i dag. Han sjunger, kommer på sig själv och "Nej, nu får det vara nog!" Och efter en lite stund..."Jag ska gå genom.. Nej! Nu får det vara nog!" Och så vidare.
Han har en mycket vacker sångröst så mig stör det inte det minsta.
Jag trodde att det hette "Jag ska gå genom dunkla skyar", men Dunkla skyar är en annan låt, en med Eva Dahlgren.
Tysta skyar har ju en fantastiskt fin text!Det är ju egentligen en lång dikt, av Dan Andersson.

Nu har dagens dunkla skyar blivit svarta, mörkret är här och det är tyst.
Vi följde dagens stora händelse, Trumps presidentmottagande. Han talar om framtiden, men vill tillbaka, muttrade vi i tv-soffan. Tillbaka till en tid som aldrig funnits. Som aldrig kommer att komma. En framtidsnostalgiker. Heh, det var väl ett bra uttryck! Man kan inte låta bli att fundera hur det skulle vara om han, den 45 e presidenten av USA verkligen ville någonting bra för den här världen, om han talade om fred och rättvisa och ansvar för miljön, solidaritet mellan människor och länder...
Imagine.
Om det var så!
I dagens Skavlan var det med en representant för organisationen White helmets, eller Syria Civil Defence. Hon ville bli kallad Gardenia och hade täckt sitt ansikte pga säkerhetsskäl: hon hade släktingar i Syrien som kunde råka illa ut för hennes skull. Dessa hjältar! Ca 3000 volontärer som riskerar sina liv för att hjälpa civilbefolkningen i det krigshärjade landet Syrien. De arbetar bland annat med att få ut människor från raserade hus. De frågar inte heller vad människorna har för åsikter eller tro, de hjälper den som behöver hjälp. Många som begravts under rasmassorna är dessutom barn...
All kärlek och respekt till dessa modiga människor! Kärlek! Respekt!

Nu är det lördag, ledig dag två av två för oss, på söndag jobbar vi båda. Skönt att kunna synka dagar!
Bosse kollar på någon sport därborta i vardagsrummet och jag ägnar mig åt läsande, skrivande, musiklyssnande. Förresten har Bosse komponerat en spellista som han kallar Reqviem, dödsmässa, för att hylla alla dessa musiker och sångare som gick bort 2016. Högt upp på listan kommer Lazarus... Ja, jag tänker skriva om Bowie, igen! Såg ni dokumentären? The Last Five Years? Det ledde mig till att se Valentine´s day om och om igen på YouTube. Baserad på en/någon skolskjutning, Bowies kommentar till vapenlagarna.. Hans mimik och gester..."Valentine told me who has to go... It´s in i icy heart... if all the world were under his heel... " Hans inlevelse. Blicken. Händerna som håller gitarren i en soldats segergest...

Nu blandas allt ihop i mina tankar, men det finns en röd tråd. Tänker på klippet i början av inslaget om Vita hjälmarna: president Assads kommentar till att organisationen nominerades till Nobelpriset (fick inte det, men det alternativa Nobelpriset; Right Livelihoods). Han sa, med en fnysning: "Vad har de egentligen gjort för Syrien?" Han fattar helt enkelt inte. Alltså, på riktigt: han fattar inte! Han ser inte den verkligheten. Det är som ett spel för honom, han ser aldrig blodet, skräcken i traumatiserade barns ögon, barn som slutat gråta. Det berör inte hans hjärta. Det är riktigt skrämmande! Det är RIKTIGT fruktansvärt skrämmande att män i maktposition lever så skilda från den verkligheten som deras offer, ja, dom kanske kallas medborgare, men som aldrig blir till medmänniskor, lever - och dör! -i. Människor som Assad, Valentine...Trump..? Viljan till makt. Viljan till makt + alienation.?

Jag är nyfiken på Reqviem-spellistan, men nu går Bosse omkring med sina superhörlurar så det går inte att fråga honom. Det är inga tysta skyar han vistas i för tillfället, nä, jag tycker mig höra ett avlägset Emerson, Lake & Palmer. Gick inte två av dem bort förra året? Jo, både Emerson och Lake.

Snart kommer jag att mima till honom att det räcker nu! Nu får det vara nog! Nu går vi ut, solen skiner ju!

Och faktiskt, i morse var det en liten fågel som kvittrade att våren
är på väg. Det är sant!