Google+ Followers

söndag 8 april 2018

Gemensamt språk

Igår, Adolf Fredriks kyrka. Bosse och jag deltog i den gripande ceremonin via tv-skärmen. En vacker och värdig gudstjänst, ett deltagande i sorgen hos de drabbade, respekt till alla som hjälpte på olika sätt, när terrorattentatet vid Drottninggatan i Stockholm slog ner som en bomb i den svenska tryggheten för ett år sedan. Och en stark manifestation av att Sverige, som levt fredligt i flera hundra år, inte låter sig skrämmas till hat och hämnd! Nej, Sverige slår vakt om friheten, kärleken och toleransen. Aldrig har jag älskat det här landet mer än igår, aldrig har jag känt mig stoltare över att bo här! Kungen och drottningen var där, statsministern var där, representanter för olika politiska partier var där. Representanter för poliskåren, sjuksköterskor, räddningspersonal bar symboliskt ut ljuset ut till stadsdelen, staden, till hela Sverige, och även om man inte sa det: till hela världen!

Förra året var påsken senare än i år: terrorhändelsen skedde innan påsk, innan Kristi lidandes historia hade genomlevts igen i kyrkans gudstjänster. I år var påsken tidigare, påsken är över och Kristus har sannerligen uppstått!

I stunder av sorg och bestörtning, både i det egna livet och i världshändelser, visar sig trons styrka. Det finns tusenåriga ord att söka tröst i, det finns en skatt av mänsklig erfarenhet, symboler, berättelser och ritualer som vi bär med oss i vårt gemensamma medvetande. Jag är stolt och ödmjuk  över att få vara en bärare av kyrkans berättelser, av kyrkans tro.

Vi blev tagna av det stora, av allvaret och skönheten i gudstjänsten, de kloka orden av ärkebiskopen Antje Jackelen och Stockholms biskop Eva Brunne, de klara barnrösterna i körsången och det symboliska ljuständandet.

Efter den vackra gudstjänsten var det bara att landa här och nu och hugga i och göra det som göras måste: städ och tvätt och strykning och tankarna flög hit och dit som vanligt. Jag lyssnar på radio en hel del, och spotify har jag, och det måste ha varit via spotify som jag plötsligt hamnade i en spellista och Genesarets sjö strömmade via hörlurarna in i öronen. Från att ha lyssnat lite slött blev jag plötsligt klarvaken som slagen av en blixt. Texten tog tag i mig! Det är ju en underbar låt!! En poetisk pärla! Jag minns den vagt från förr, men tänkte nog aldrig så mycket på texten då den spelades som mest. Kjell Höglund! Nej, namnet ringde ingen klocka. Han är lite svår att höra i originalversionen, men en tjej har nyligen gjort en tolkning av låten, Ellen Sundberg, och hennes röst ger texten en ny dimension. Efter att ha googlat lite hittar jag kuriosa info. Det fanns någonting som kallades Kjellsorterat på Storsjöyran 2016, Winnerbäck har sjungit honom och i Stockholm finns något som heter Kväll Höglund där man uteslutande spelar hans musik och äter körsbär i punch (eller dricker eller kanske tar man smultron och mjölk...) googla så får du se, finns en facebookgrupp. Och han lever och är road av uppmärksamheten. Han trodde att det var folk i hans ålder (72) på Kväll Höglund och blev stort förvånad att det mestadels var unga människor som samlades/samlas där; det är en något udda klubb. Hans texter tilltalar alla åldrar! De bär ett gemensamt språk, ett symbolspråk som talar till fantasin och hjärtat.

Efter städ och fix satt vi på altanen invirade i filtar och ägnade oss åt ornitologiska observationer. Fåglarna flög och satt på grenar två och två, ibland kom en tredje och muckade lite, det uppstod ordväxling, eller kraxväxling och undrar om fåglarna förstår varandra, funderade jag, om alltså olika sorters fåglar förstår varandra? Det kanske finns olika dialekter där också, kråakiska och skatska, till exempel, trodde Bosse. Men gester och sånt fattar dom säkert, när nån flaxar med vingarna på ett visst sätt, och varningsläten och sånt. Jag menar, de kan ju tyda stjärnor och flyga rätt, över nattsvarta himlar, nog har dom kommunikationsförmågor utöver det uppenbara.

Och då svepte de nattsvarta skyarna oss också i sin omfamning, och gäspningar är ett språk som hela mänskligheten förstår, det var dags att avrunda dagen.

Men här, varsågod: Genesarets sjö med Eva Dahlgren, när hon gästade På spåret för fem år sedan!

https://www.youtube.com/watch?v=1qkO0TSHLzc

måndag 2 april 2018

Mindlessness

Påsken har rundats av, Annandagen flödar av sol och smältvatten. Livet har återvänt!

Vi har firat med virvelvindarna från södern, inte så många tysta stunder och det var väldigt roligt - huset blev så fullt av rörelse och röster och ljud och det är gott att vara många. Visst, det är väldigt mycket närvaro i nuet, för de små är här och nu hela tiden. Fullt upp med konkreta saker att fixa. 

Jag har inte känt mig trött men förstår att jag varit det; har hela tiden, en lång tid, varit på väg någonstans.  Därför var dessa dagar så välgörande. Det gick inte att tänka längre än till nästa måltid. Den lagrade tröttheten hann ikapp mig också, jag sov som en medvetslös så fort tillfälle gavs.

Nu befinner jag mig i ett tyst och tomt hus och ägnar mig åt medveten frånvaro. Dvs funderar på det som varit och skall komma. Inga planer, bara reflektioner och små tankeglimtar, kanske en och annan önskning.

Har lyssnat på Söndagsintervjun med Ulf Dageby, två gånger. Finns på P1s sida på nätet. En fantastisk intervju! Jag hade noll koll på Ulf Dageby och knappt nån koll på Nationalteatern heller, skam att erkänna... men så var det. Nu vet jag mer, mer om mannen som skrivit Avsked med långa skuggor - som jag inte heller hade hört förut men nu har lyssnat på repeat.

Vill du höra en inlevelsefull och lyhörd intervju med en spännande tänkare så har du precis fått ett bra tips! Så här står det: Ulf Dageby - mellan politiken och poesin.  Nu fyller Nationalteaterns klassiska album Barn av vår tid 40 år. Proggikonen, låtskrivaren och sångaren Ulf Dageby berättar om musiken, förlusten av sin pappa och om dagen då Nationalteatern dog. 
Ja, Ulf Dageby har en historia att berätta. Dels har han varit med om och medverkat i ett starkt kapitel svensk rockhistoria, men ca 25 minuter in i intervjun kommer beskrivning av en händelse som förändrade hans liv över en natt, och det berättar Avsked med långa skuggor om. Hur livet förändras för ett barn, över en natt.

Men allra mest berörd blir jag av Martin Wicklins sätt att intervjua. Så fint, så lyhört!

Och så slutet, Ulf Dageby sjunger sin Dylan-översättning Bara om min älskade väntar... oh, då blir man tårögd!

Nu tänker jag fortsätta mitt mindless-tillstånd och försvinna in i drömmarnas värld.

Önskar God Natt!








lördag 10 mars 2018

Snön (an)faller!

Jag har varit själv ett par dagar, när Bosse nu är uppe i fjällen med sitt lejongäng på den årliga skidresan. Jag har pendlat fram och tillbaka till jobbet, som vanligt. Om kvällarna är det lite tomt i huset. Katterna sköter sitt och jag mitt, vi möts vid deras matskål och sedan sitter vi i soffan.
Härom natten hördes det mystiskt mullrande ljud och någonting tungt som föll. Efter de första förvirrade spekulationerna om a. jordbävning b. att det flammat upp en eld i källaren, fattade jag att det var den allt tyngre snömassan på taket som gled ner som en tung våg. Så var det. På morgonen låg det en driva på trappan som jag lyckades ta mig över, men som var för hårt packad för att jag skulle kunnat skotta bort den, så jag lät den vara. Det går att ta sig över den och in och ut i huset. Den smälter väl bort så småningom.

Igår kom E förbi, vi hämtade pizza och åt och uppdaterade oss i senaste händelserna. Han såg en film i bion, jag var trött och hade huvudvärk så gick och lade mig tidigt.
I dag löste vi Melodikrysset, E och jag, sedan tog han tåget hem till Kalmar. Jag tog en promenad runt Kyrkön. Sedan har jag städat och donat som vanligt på lördagarna. Eldat i spisen. Läst klart en bok av Sara Kadefors. Nu sitter jag och funderar och skriver. Det är varmt och mysigt i huset. Katterna är nöjda, de spinner bredvid mig och jag skickar små mess till mina barn på olika håll i världen. Eller två av dom är på samma håll, tillsammans till och med. V åkte till Dubai med systern - faktiskt i samma flyg som hon tjänstgjorde i ! - för att fira sin födelsedag där! Hoppas dom får det fint!

Jag sitter och kurar skymning. Det håller på att skifta från ljust gråblått till mörkare. Ännu ett snöras dundrade i marken precis! Jag kanske är insnöad nu? Det gör faktiskt inget, jag ska ingenstans. Och i morgon kommer Bosse hem. Han kanske får skotta sig fram till dörren, och hittar mig som en annan törnrosa här! Det blir fint, det.

Önskar dig en god kväll, från törnrosesoffan!

lördag 3 mars 2018

Lördagsmusik

Vinterlandskapet ligger vitt och stilla utanför fönstret. Det är ljust! Talgoxen sjunger lite trevande, men man kan ana en jubel i tonen! Ja, våren kommer! Små fröerna vilar under det fluffiga vita täcket och jag tänker mig att små kryp och näbbmöss och andra knytt gör små rundor under det trygga och skyddande snölagret.
Det är så vackert!

Jag var ledig igår och ägnade dagen åt mindre glamorösa sysslor som: veckostädning, tvätt och diverse mötesprotokollsgenomgång. På kvällen badade vi bastu, och vad skönt det är att krypa ner i renbäddad säng efter bastun! Riktig vardagslyx! I dag har vi ägnat oss åt lördagsaktiviteter som: Melodikrysset och DN:s lördagskryss. Som två panschos..! Hehe, det närmar sig för Bosse, tror han och många med honom, men jag tror inte det. Präster går inte i pension som andra. Ja, vi får väl se vad som händer och sker.
Annat som ska hända och ske är att vi ska kånka in en pall med pellets. Stapeln med säckarna har nu stått ute i en vecka, och snöhatten är hög! Men först ska vi till Emmaboda kyrka och vara med om en gudstjänst med Elvis som tema. Kören har övat elvislåtar och det blir säkert fint. Bosse håller i det hela. Jag är väl ingen Elvis-fan direkt, har aldrig varit, men visst har han gjort många fina låtar. Suspicious minds, till exempel. Den tror jag inte kören sjunger i dag, den är nog inte riktigt rätt i sammanhanget. Men texten handlar om svartsjuka, när den ena parten inte litar på den andra. Och den andra älskar den som är svartsjuk så mycket att han/hon inte kan lämna den. Det är väl inte helt ovanlig tema i kärlekssånger, men Elvis gör den väldigt bra, med sin känsliga röst och inlevelse.
Hans karriär hade legat lågt på 60-talet, så den här hiten som han gjorde 1969 blev en listetta i USA - och var som en come back för honom. Och så förknippar man psalmer som O store Gud, och Amazing grace, Oändlig nåd, med honom, och dom kommer vi att sjunga i kväll, det vet jag.

Just i skrivande stund messade min son från Stockholm, att lilla P, 1,5 år har komponerat en sång till honom! Melodi: olika tonarter, med effektfull tonartshöjning, lyrics: pappaaapppaapaaa! Bästa! Slår alla listettorna i världen!

Nä, nu ska jag iväg, först lite burkis till de svarta pantrarna som svassar runt mig jamande i kör.

Vi ses, och hörs!




lördag 24 februari 2018

Life on Mars? Japp!


Jag åker tåg ofta; har pendlat än hit än dit de senaste tjugo åren. Tågresor är väldigt givande: man hinner läsa, man hinner se filmer, man hinner prata med människor.

Igår satt jag återigen på tåget, denna gången på väg hem från Upsala.
Restaurangvagn. Vid samma bord satt en kille med sin dator i knät. Vi började småprata lite. Det visade sig att han var rymdingenjör, utbildad i Kiruna. Men var just nu engagerad i ett projekt med odlingar i bergsrum i Stockholm. Underjordiska växthus! Det har jag aldrig hört talas om. Champinjoner kunde man tänka att de odlade, men det var det inte alls, det var växter av alla de slag! "Blommande växter är lite svårare", förklarade han, "de behöver ha mörkt ibland för att kunna blomma, men gröna bladväxter går jättebra att odla med ständigt ljus som vi har. Det är inte så dyrt heller, med ledtekniken som finns nu." Företaget heter Urban Oasis, och det finns en hel del att läsa om det på nätet. Det har tydligen varit en hel del om det i tv och tidningar, men jag har nog befunnit mig i min egna, filosofiska bubbla så omvärldsbevakningen har varit eftersatt, märker jag.

Att det också har skjutits upp en raket i rymden, det visste jag om, för nyheten om en Tesla-bil spelande Bowie i en rymdfarkost, det hade jag hört talas om. "Det som också är nytt, är att startmotorerna kan användas igen, de återvänder till jorden istället att bara falla ner i havet nånstans" förklarade mitt tillfälliga resesällskap entusiastiskt. Han öppnade sin dator och visade mig uppskjutningen av Falcon Heavy. Det var väldigt fascinerande! Falcon Heavy är en bärraket som kan frakta mer än 54 ton. Ombord på Falcon Heavy finns en av Musks egna vinröda (midnattskörsbärsröd, för att vara exakt) Tesla Roadster-bilar. I förarsätet sitter provdockan "Starman" och bilstereon spelar David Bowies album Space Oddity.  Destinationen är omloppsbana runt Mars. Där ska den cirkulera i miljoner år... Är inte det fascinerande? Och vilken hyllning till David Bowie!

Lite fakta om Elon Musk, den märklige och geniale uppfinnaren bakom Falcon Heavy och SpaceX -programmet, mannen som har Mars i sikte: Elon Reeve Musk, född 28 juni 1971 i Pretoria, Sydafrika, är en sydafrikansk-amerikansk ingenjör, uppfinnare och entreprenör. Han är VD och CTO på SpaceX, VD och produktarkitekt på Tesla Motors, VD på Neuralink och ordförande i Solarcity samt vice ordförande för OpenAI. Han är grundare av SpaceX samt Neuralink och en av grundarna till OpenAI, Zip2, Paypal och Tesla Motors. Han ligger bakom konceptet till transportsystemet Hyperloop och har även föreslagit ett VTOL-överljudsflygplan med elfläktframdrivning. (kursivt: Wikipedia)

Och så vill han kolonialisera Mars!
Kanske kommer min reskamrat, rymdingenjören aka underjordiske odlaren förse nybyggarna med färska grödor! Tekniken kan säkert anpassas till martianska förhållanden. Och den midnattskörsbärsröda Teslan kanske kan landas från Falcon Heavy och så kan man åka runt och spela Bowie! På Mars!

Annars har vi städat och tvättat och ätit strömming i dag.

Önskar dig fortsatt fin helg!

Här finns en länk till Urban Oasis´ insta: https://www.instagram.com/urbanoasisab/



onsdag 14 februari 2018

Viimeinen(kö) kerta(?)

No niin, nyt olen laskeutunut - tai paremminkin kiivennyt - paikalle, joka jo tuntuu kodilta; rappuset Kartanoon osaisin varmaan nousta silmät suljettuina.
Olen kotimaassa. Toisessa niistä. Se toinen kotimaa on Ruotsi, jossa olen tänä vuonna asunut kaksi kolmasosaa elämästäni.

Laivamatka sujui tavalliseen tapaan hytissä, no, käväisin vähän ostoksilla sentään.
Bussimatka satamasta Keskustorille, ja aamukahvit R-kioskilta. Otin mukin mukaani ulos ja katselin kaupungin menoa. Ihmisiä menossa suuntaan ja toiseen, nuori mies juoksi kaulaliina suorana pysäkillä puhkuvaan bussiin. Kiire kiire! Täti-ihminen kulki rollaattoria työntäen hissukseen ohitseni, "Hyvää ystävänpäivää!" sanoi hän iloisesti hymyillen, ja todentotta, ystävänpäivähän nyt on!
Jatkoin hyvän kierrättämistä, toivotin huolestuneen näköiselle, korot kopisten kulkevalle naiselle hyvää ystävänpäivää Hän pysähtyi kesken askeleen, ja sanoi "Kuin myös" hymyn levitessä kasvoilleen.

Bussi 15 Brinkhallin kautta Kakskertaan.

Nimen Kakskerta arvellaan saaneen alkunsa siitä, että Turusta tultaessa on ylitettävä salmi kaksi kertaa. Nykyään siltojen ja lossien aikakaudella ei se tuota suurempaa haittaa, mutta ennen saattoi matkalainen hyvinkin huokaista toisen kerran salmen ylitettyään "kaksi kertaa" - ja siitä nimi!

Harjattulan kartano Kakskerrassa.
Tällä kertaa viimeistä kertaa...

Logoterapian syventävien opintojen viimeinen jakso.

Lopputyö on tehty, ja sen verran olen saanut siihen kommentteja etukäteen, että luulisin sen kelpaavan.

Olen paikassa, jossa läppärini löytää yhteydet omatoimisesti ja liittää minut suomalaiseen nettiin kyselemättä. Olen maassa, jossa ihmiset osaavat ääntää ja kirjoittaa nimeni, ja relatoida siihen. Olen kielialueella, jossa pystyn ilmaisemaan itseäni sanoja ja lauseenmuodostuksia sen kummemmin miettimättä.

Maa on yhä valkoinen, mutta lumi on sulamassa, räystäät tiputtelevat suuria pisaroita.

Eilen otin kuvia ikkunapenkki-viljelyksistä Diakoniakeskuksella. Kasvuvoima oli saanut siemenen kuoren rikkoutumaan ja hennonvihreät versot ojentautuivat valoa kohden.

Kevään merkki - tai ainakin muistutus siitä, että se on tulossa. Kevät!

Ruotsalaisilla on tapana sanoa "man ska aldrig säga aldrig" elikkä ei pidä koskaan sanoa "ei koskaan enää", eihän sitä voi niin varmasti tietää mitä milloinkin on tulossa.

Ja näkyyhän se jo luonnossakin, että kaikki kiertää kiertokulkua, kevät seuraa talvea ja kesä kevättä ja sitten tulee syksy ja ympäri ympäri.
Tietysti tulen käymää Suomessa monta kertaa, jatkossakin, ja varmaankin myös vielä Kakskerran saarella! Mutta opinnot taisivat loppua tähän, saa vain yrittää soveltaa niitä jatkossa...

Ei muuta kuin Hyvää Ystävänpäivää sinulle!










lördag 3 februari 2018

Ljusstöpning mm

I dag har vi ägnat oss åt vintriga aktiviteter som a) ljusstöpning och b) skidåkning. Det ena, a, gick bättre än det andra, b. Ljusstöpning var roligt och väl förberett av ett proffs. Vi var ett gäng som snabbt blev sammansvetsat (eller -stöpt!) och som ett välsmort maskineri gick vi runt, doppade veken i stearin och la pinnen med vekarna på plats på ställningen och så runt runt tills ljusen var lagom tjocka och fina. Det var från de tunna veken via tårtljus och Gunillaljus till smäckra antikljus (=stöpningens olika stadier). Handstöpta ljus är så mycket vackrare med sina ojämnheter än köpeljus!
  Här kan man se hur det hela går till.
Det blev fina och lagom tjocka ljus.

På eftermiddagen, efter att Bosse varit och döpt en liten pojke, åkte vi till Skäveryd och åkte skidor - kan man verkligen inte säga, det var inte alls före för det. Vi gick på skidorna som blev tyngre och tyngre av blöt snö. Visst, om man lyckades hålla jämn fart gick det bra, men minsta lilla saktande fick snön att fastna. Japp, jag kämpade en runda på åkern, och Elias tog sig runt hela spåret. Bosse hejade på. Men det var vansinnigt vackert! Och när lyktorna tändes i skymningen var det precis  Narnia-stämning; herr Tumnus stod säkert där någonstans och tittade på oss!

Varför stöpte vi ljus då, kan man undra. Inte så konstigt, det firas Kyndelsmässodag eller jungfru Marie kyrkogångsdag nu på söndag. Ordet kyndel, som betyder ljus, hör ihop med en gammal tradition att fira ljusfest den här dagen. Och då ska det delas ut ljus till gudstjänstbesökarna i Vissefjärda kyrka.

I kyrkan firar vi ofta gudstjänster med ljustema på Kyndelsmässodagen. Ibland välsignar vi de ljus som skall användas i kyrkan under året. 

Det är den andra februari som har namnet Kyndelsmässodagen i den svenska almanackan. Det är fyrtio dagar efter att vi firat Jesus födelsedag på juldagen den 25 december. 

Det där googlade jag och kopierade från Svenska kyrkans hemsida.

I våra handstöpta ljus finns det ljusstumpar från altarljusen nedsmälta och omformade.
Det är en vacker tanke; dessa ljus har varit med om många välsignelser!

Jag hade inte nån kamera med mig i skogen, tyvärr, men rosenbusken utanför huset här är jättefin, den tog jag bild på. Så här ser den ut:

God och ljus fortsättning på helgen, önskar jag er alla!