Google+ Followers

måndag 1 januari 2018

Leva livet

Och så rundade vi av 2017 och välkomnade 2018 med pompa och ståt, dunder och raketer! Det var inte vi som hade några raketer, men grannarna avfyrade sina, rätt över huvuden på oss, och det hade jag ingen aning om att Vissefjärda var så på hugget - det var faktiskt första nyåret för mig här!

Vi hade några vänner på besök, och vår egna stjärnkock hade lagat en trerätters festmiddag som skulle fått vilken fin restaurang som helst att blekna! Det var musikquizz och hockyturneringar och gott, trevligt och underbart. Dock sjönk jag i en svart virvel på natten. Saker och ting har hänt som fått mig att se på mig själv med kritisk och förundrad blick. Alltså, inga stora saker, men betydelsefulla. Jag trodde att man blev visare med åren, men... eller det är kanske på det här sättet man blir visare (förhoppningsvis); genom att slipas av obarmhärtiga insikter.
Det är som årsringar i ett träd. Någonstans uppstår ett jack, och i varje situation där jacket gör sig påmint, gör det väldigt ont. Någonting lagas och helas sakta sakta under livets gång, det gör mindre och mindre ont och till slut inte alls. Och kanske har ett nytt och vackert mönster vuxit fram, så småningom. Det tar tid. Saker och ting behöver få växa långsamt. I sin egen takt. Med  livets hastighet.

Nu ska jag gå och damma av i glasskåpet. När så gott som alla finglasen är i disken, kan man passa på och torka av hyllorna. Ett gott och symboliskt sätt att starta nya året på! Damma av, göra rent. Ställa i ordning. Putsa försiktigt, med omsorg.

Gott Nytt år, kära ni! Skål för omstarter, nya början, nya insikter, nya drömmar, gamla drömmar som kanske kan komma att förverkligas, just i år...

Ett välsignat nytt år, det önskar jag dig och mig och alla andra!




måndag 25 december 2017

En gåva av annat slag

När juldagsmorgon glimmar...
Det är morgon, Juldagen Anno 2017.
Jesusbarnet har bäddats i krubban, amaryllisen står i praktfull blom, det doftar julkaffe, apelsiner och nejlika, kanel och kardemumma; alla julens kryddor, så förknippade med trygghet och värme.

Endast tomtemor är vaken denna tidiga timme, eller tidig och tidig.. men det blev visst riktigt sent för de andra i hushållet och låt dom sova ut, åtminstone en stund till. Sedan packar vi bilen och styr till Sölvesborg, till den härliga bullriga livliga storfamiljen. Vi blir bjudna på god mat á la chef på besök!
Min kära dotter har redan resväskan klar; efter en återvändarfest i kväll blir det till att fara tillbaka till Landet Långtborta.... Så underbart det har varit, dessa dagar!
Hon har blivit vuxen. Våra samtal är annorlunda nu. Så fin hon har blivit! Varm och klok.

Vilken välsignad jul!

Det finns dom som välsignar det faktum att julen snart är över. Att vi är på andra sidan julaftonen i alla fall. Jag kan förstå dem. Om kraven på hur det BÖR vara blir så stora att allt det väsentliga tystas ner.
En av mina absoluta julsångsfavoriter är den här:


Adventstid kom till mitt ensamma hus;
jag sätter i staken ett sparat ljus.
Något skall ske bortom frostig advent;
jag väntar en gåva, som Herren sänt.
Den gåvan är av ett helt annat slag
än gåvor vi ger till varann´ var dag.
Öppna din tillstängda dörr i ditt hus.
Så lyser i mörkret ett litet ljus.
Julens budskap med några ord. Bortom glitter och glamour och dyra presenter. Utan krav att vara så himla lycklig och omgiven av en massa familj släkt människor. Det faktum att Kristus kan ta sin boning i oss, det är ett ljus i mörkret. En gåva av ett helt annat slag.


God fortsättning på julen!






lördag 25 november 2017

Disembarkation i novembermörkret

Denna mollstämda november. Vädret är som gjort för en noir deckare. Mörkt. Dystert. Dimmigt. Och ändå är jag inte där, inte i molltonerna. Det sjunger små durtrudelutter i mig, så mycket som är GOTT i livet. En liten Pauline och en pytteliten Isabelle ger så mycket glädje!
Jag gör mina tourer till Stockholm och till Finland varje månad. Träffar ett glatt och härligt gäng i Kakskerta, och djupdyker i filosofiska funderingar. Båtfärderna skulle jag kunna vara utan, men eftersom det ändå är det mest praktiska sättet att förflytta sig mellan mina länder, så får det vara så. Jag är en urtrist resenär, stänger in mig i hytten med mina böcker och går på och av och inget rajraj mellan avgång och disembargation. Ja, nästa gång blir det buffé och party för då följer Bosse med. Vi firar bröllopsdag, femte sådan!

Dagarna går och går och åren läggs på som lager på lager och inte hinner man väl fundera på så mycket alltid, det är liksom bara att gilla läget.
Men jag är lycklig nu, nynnar med Peter le Marc; det är så gott att må gott igen...
Och då har man inte så mycket att komma med, inte så mycket att förtälja, inte så mycket att grubbla på. Dock vaknar jag med ångestspöket lite då och då. Har lärt mig att vifta bort dom svartaste dimmorna, och försöka ta till mig insikterna som också finns där. Som kanske är poängen med att vakna i vargtimmen. Hur skulle den Store Mästaren kunna kommunicera med mig annars? Jag är för upptagen med annat resten av dagen...

Det byggs i huset, det ska bli en bastu i källaren! Det blir nog bra, när det är färdigt. Fördelen med långa arbetsdagar är att jag inte är hemma när det byggs. Jag ser på kvällen vad som har gjorts, kakel och klinkers har satts, el dragits och det har borrats och spacklats. Kanske, kanske kan vi premiärbasta på julaftonen... Så roligt det skulle vara!

Senaste resan till Stockholm var speciell. Då träffade jag Isabelle för första gången. Och min fina dotter, hon hade en Stockholmstur.  Så helt enkelt underbart att träffa henne! Och så träffade jag en gammal kompis från förr; vi pluggade psykologi tillsammans och det var över trettio år sedan vi sågs sist. Vi tog en fika på Centralstationen. Tack Facebook! Annars skulle vi väl aldrig kommit i kontakt med varandra igen!

Då så, då har jag lyckats skrapa ihop en liten uppdatering på denna, sorgligt misskötta blogg...
Det är lördag kväll, katten Misha spinner bredvid mig. Det är tyst och stilla i Vissefjärda. Bosse filar på morgondagens gudstjänster och jag ska se ett avsnitt av Good wife under tiden. Vi har städat och ätit thaimat, och efter filandet och netflixandet ska vi se Simon och ekarna. 
En finfin lördagkväll, i november, lördagen innan Domsöndagen.

onsdag 20 september 2017

På paketresa, med flashback på olika sätt

Salutorget i Åbo, en tidig onsdagsmorgon. Berg av röda lingon, gula kantareller i drivor, grönt i en mängd olika nyanser. Luften är tidig-höst-kylig, människor i mössor och handskar ilar på gator och över torget.
Livet går vidare. Som ingenting hänt. Eller...tittar vi lite snabbt över axeln när vi hör snabba steg bakom oss? Går vi en omväg när vi ser människor, som skulle kunna vara farliga? Och hur bedömer vi det..?

Torghandlaren talar bruten finska, ler vänligt och säger att alla äpplen kostar lika mycket, det går bra att blanda. Jag stoppar några i påsen, olika sorter. En man lyfter en färdigpackad påse med äpplen, som är lite stötta, lite bruna märken här och där. -1 euro, säger handlaren. - "De duger bra till att baka äppelpaj", sa köparen "Det är hon som bakar" säger han och pekar på en kvinna bredvid sig. "Jag bakar inte, det gör inte rediga karlar. Hemmet är mannens viloplats". Han betalar äpplen och tågar iväg, med kvinnan efter sig. Jag och handlaren tittar på varandra. "Vilken tölp!" säger handlaren. Jag nickar. Det är år 2017. Detta hände på Salutorget i Åbo. I republiken Finland. I ett av världens mest jämställda länder. Makarna var, vad jag kunde bedöma, infödda finländare. Mannen med torgståndet var kanske från Mellanöstern.Var det kanske det faktum som fick den finländske mannen att fälla sina kommentarer? Vi män emellan. Vi som vet mannens plats, och kvinnans..."Hoppas att han inte kommer tillbaka, inte normal" sa handlaren. Jag bara nickar. - "Joo, toivotaan. Hoppas det." Det var helt uppenbart att han skämdes å den finländske mannens vägnar. Det gjorde jag också. Och för kvinnans. Och min egen.
För att jag inte hann reagera, inte säga något tillbaka. Jag var för häpen och ställd.

Jag är på en "paketresa". Inte en sådan där allt är förbeställt i ett paket, nejnej, jag har minsann fått pyssla och pussla för att få ihop det hela. Men i mitt paket ingår träff med släkt och vänner. Plus en kurs i ämnet som intresserar mig stort: logoterapi. Jag tar tjänstledigt från mitt jobb för att gå kursen, några dagar i månaden. Kursupplägget får mig att komma iväg. Och ger mig möjligheten att träffa lilla familjen + sonen + gamla vänner i Stockholm. Och systerdottern i Åbo + mina kurskamrater. Plus att jag får vistas i fäderneslandet, höra modersmålet överallt, språkbada och uppdatera ordförrådet. Uppdatera min finska identitet. Allt detta känns så viktigt! Enda nackdelen är att jag egentligen inte vill vara hemifrån så många dagar i ett sträck...!

Ja, hemmet är verkligen en viloplats, det kan jag hålla med den finländske grott-/torgmannen. Det ska det vara för alla som ingår i hemmet. Och då ska man väl se till att greja det som ska göras, tillsammans, så alla får en chans till vila och återhämtning. Det är där, i hemmet, vi har chansen att uppfostra en ny generation i grundläggande solidaritet, delande och...hyfs, helt enkelt!

Nu ska jag strax ägna mig åt kriser och katastrofer, ur en existentiell betraktelsevinkel.
Det blir bra.




tisdag 29 augusti 2017

Sommaren som gick...och vände tillbaka!

Solcellslampan lyser lite svagt i skymningen. Dagarna är varma, men kvällarna svala, liksom morgnarna. Sommaren håller på att svepa in sig i höstfärger, lite trött och disträ, redan någon annanstans i tankarna.
Dags att summera och lägga in i minneslådan, den här sommaren, som inte riktigt var närvarande annat än glimtvis. Dom små glimtarna fångade vi in, prickade de soligaste dagarna, packade bilen och for till smultronstället utanför Karlskrona. Det blev några härliga dagar med havsbad och solbad och de var ju inte så många, men desto mer värmande minnen blev det.
En resa till Stockholm, tillsammans med Bosse, och senare en resa till Finland, till Österbotten med systern och bästa barndomsväninnan. Vi bodde hos väninnan och systern och jag gjorde barndomshemmet i ordning, till försäljningsskick. Det kändes inte särskilt vemodigt; det mesta sorgarbetet är redan bakom.
- Nu åker vi och tar ett morgondopp! sa väninnan varje morgon, och det gjorde vi. For genom åkrarna till sjön Lappajärvi, en kratersjö på Österbotten. Ett snabbt dopp och på med badrocken och raggsockorna och hemfärd på den slingriga vägen. Vimpelis kyrktorn med en tupp i toppen på avstånd. Det österbottniska öppna landskapet; välbekant och samtidigt främmande, som när man har varit borta länge och inte har så många hållpunkter kvar.
- Nu ska vi ta ett kvällsdopp! sa väninnan varje kväll. Och det gjorde vi. Samma runda och så bastu på det. Gott liv!

En morgon var åkern vit. En stor flock måsar hade mellanlandat, det satt måsar på tak och i träd lite överallt. De lyfte som ett enormt moln när vi närmade oss. Lite "hitchcockkänsla" men flocken flög iväg utan några som helst anfallsambitioner. Mäktig syn!
Från Österbotten for jag tillsammans med systern till hennes hem. Där spanade vi efter stjärnfall och kometregn, men kvällen var för tidig än och himlaspelet uteblev - vi såg ingenting annat än en pigg fladdermus som cirkulerade runt runt över våra huvuden och det var ju fint det också.
Nästa dag fortsatte jag färden till ön Kakskerta, och efter några dagar där, lämnade jag för Åbo och tog färjan över till Stockholm. Det var dock med darrande knän och hjärta jag gjorde det; jag råkade nämligen befinna mig nära Salutorget, på väg ditåt, när det hemska knivdådet skedde. Helt overkligt.

Dagen efter, Stockholm, som ett annat liv. Som ingenting hänt. Det vanliga myllret.
Jag träffade sönerna, sonhustrun och lilla P, den finaste lilla tjejen som ler igenkännande när hon ser mig, som nu kan gå några steg! Mycket koncentrerad, små vingliga steg. Hon kollar på sina fötter, förundrad, sedan en ny runda. Från pappa till farmor och tillbaka. Stolt och glad!
En bilfärd hem. Senare på kvällen landade Bosse med entourage. De hade varit på Kolmården, huset fylldes av glada barnröster, det berättades om giraffer och lejon och delfiner! Och måsar!

En sommar med lugna hemmadagar, några resor, kalla bad och en dramatisk händelse. Lite bilstrul. Stort och smått, glädje och allvar. Det lilla och det stora sammanvävt, så som livet är.

Det var sommaren 2017. Just idag har hon dock bjudit på sitt varmaste leende, lite ursäktande; nä, det är ju inte så bråttom, egentligen, jag stannar en stund! Tack! Vi behöver sol och värme!

Från landet Långtbort kommer det glada filmklipp: fest och Happy Birthday -sång! Dottern fyller hela 23 år! Grattis, kära du! Grattis! Lycka och välsignelse till ditt nya år!



lördag 29 juli 2017

Nya och gamla minnen

Japp. Juli drar in andan, redo för sina sista suckar.
Semestervecka två av fem snart avrundad.
Huset ekar av tomhet (och lite Gasolin; Kim Larsen passar som en ljudkuliss en dag som denna). E och T tågade till stationen, den ene återvänder i kväll, den andre far söderut.
Bosse bevakar festivalgrinden i Emmaboda like a Lion.

Två ganska planlösa veckor ligger och väntar.  Den tredje och sista veckan är någotsånär planlagd, inga biljetter skaffade än, men jag styr österut, så pass mycket är klart.

Första veckan av sommarledigheten tillbringades i Stockholm, där lilla P och jag satt vid en buske och plockade röda vinbär -  röda händer, mun och kinder (P) och en genomlycklig människa (jag). Solsken, grillos, dottern på besök! sönerna, sonhustrun som är ganska så rund och go, och Bosse och jag, vi träffade stockholmsbästisen och bodde vid Saltsjöqvarn med salta stänk och ständig  ström av stora och små båtar och... många solskensminnen att bevara!
Vi besökte också Abba the Museum.
Wow, det hade dom gjort bra! Massor med människor från världens alla hörn och kanter gick och trallade och nynnade  Dancing queen och Waterloo och andra Abba-låtar. Det var mycket av allt, och mycket var interaktivt, man kunde sjunga och man kunde dansa med ABBA, man kunde mixa och så kunde man pusta ut i restaurangen.
- Har jag förresten berättat att jag har träffat Benny och Frida? frågade Bosse. Han har många såna historier, den mannen. Inte så att han skryter eller namedroppar, men lite då och då kommer det en story.
- Jo, det var i Båstad, på Krogen, där jag jobbade som servitör. (Det finns en hel del historier från Krogen) Mycket folk hade det varit, som alltid. Det närmade sig stängningsdags när en man gick fram och satte sig vid flygeln i hörnet och började spela. Han spelade Thank you for the music, och en kvinna började sjunga... Det lät väldigt ÄKTA Abba, och det var det ju också för det var Benny och Annifrid!
-Ja, jag säger då det, suckar Bosse, jag flyttar aldrig mer en flygel! Jag var med och flyttade det åbäket, och det var sista gången ever. Men det var ju himla bra att den var på plats där, det blev en fin stund.
Ja, jag svävar iväg lite... Benny Andersson spelandes Thank you for the music...bara sådär.
Wow! Håret reser sig på armarna!

Det ser lite regntungt ut, hänger nog inte lakanen ute.
En sen lunch är lagad, en improvisation med tonfisk och rester av linsgratängen.
Huset är städat och katten Maxi sitter och blänger strängt på mig från sin utkiksplats (eller inkiks-sådan) på altanbordet.
Han vill också ha lunch.
Det ska han få.

Ja, här kan man se eller åtminstone höra Benny Andersson vid en flygel, och det är Amanda Seyfried som sjunger.

https://www.youtube.com/watch?v=0Kwok7FzMkY










söndag 2 juli 2017

Juli, mitt i sommaren, jag vickar lite på tårna..

Dags för det månatliga blogginlägget!
Mycket mer än så har det inte blivit skrivet.
Livet rullar på med... ja, livets hastighet! Det har varit ups and downs och vips har en månad gått! Alla möjliga färger på dagarna, och vädret har också varit lite upp och ner.
I dag vaknade vi till solsken och fågelsång. Underbart och ljuuuvligt!
Särskilt med tanke på en friluftsgudstjänst i Buggehult på eftermiddagen.
Det blev fint, både väderleksmässigt och annars. Inte en droppe regn.
Förutom oss tvåbenta gudstjänstbesökare fanns det 12 kycklingar, kläckta i äggkläckningsmaskin, en tuff tupp, några pigga grisar, två glada hundar och en tam duva, de deltog på håll och bidrog till den goda stämningen på sitt sätt. Kanske satt lokatten och lyssnade bakom träden. Den hade besökt gårdsplanen och tassat tamt runt häromnatten...

Semestern vickar på tårna bortom två arbetsveckor. Den finns där, och påminner om att planer kanske borde börja smidas. Vi vet bara början, det blir en resa. Sedan ska vi röja och renovera i källaren och sen får vi väl se. Saker och ting lär dyka upp vart efter.

Utanför, på altanen, går katten Maxi smygande, hökblicken påkopplad: någon finns på reviret. Är det kanske den randiga katten som han ryker ihop med titt som tätt? Han har kala fläckar i pälsen här och var, och boxaröra har han fått. Eller ett litet jack i örat, då.

Stora rökpuffar väller över takkanten. Pelletspannan arbetar mycket energiskt när den väl sätter igång; det läggs rediga rökridåer över Ringvägen från det Brunzellska huset.

Dottern min kvittrar från olika världsdelar, hon lever high life, ganska bokstavligt talat; hon befinner sig högt ovan molnen en stor del av sin tid. Mellanlandar på ställen som Phuket, Barcelona... och så småningom Stockholm. Då ska vi dit! Det är där semestern börjar. Till dess vickar jag på tårna... lite i kväll ialla fall, och imon kallar arbetet, då blir det många kliv och en del knopar gjorda och lösta och det är gott, det är ett jobb jag älskar, most of the time.

Vi ses! Förr eller senare!
Ha det GOTT!