Google+ Followers

onsdag 20 september 2017

På paketresa, med flashback på olika sätt

Salutorget i Åbo, en tidig onsdagsmorgon. Berg av röda lingon, gula kantareller i drivor, grönt i en mängd olika nyanser. Luften är tidig-höst-kylig, människor i mössor och handskar ilar på gator och över torget.
Livet går vidare. Som ingenting hänt. Eller...tittar vi lite snabbt över axeln när vi hör snabba steg bakom oss? Går vi en omväg när vi ser människor, som skulle kunna vara farliga? Och hur bedömer vi det..?

Torghandlaren talar bruten finska, ler vänligt och säger att alla äpplen kostar lika mycket, det går bra att blanda. Jag stoppar några i påsen, olika sorter. En man lyfter en färdigpackad påse med äpplen, som är lite stötta, lite bruna märken här och där. -1 euro, säger handlaren. - "De duger bra till att baka äppelpaj", sa köparen "Det är hon som bakar" säger han och pekar på en kvinna bredvid sig. "Jag bakar inte, det gör inte rediga karlar. Hemmet är mannens viloplats". Han betalar äpplen och tågar iväg, med kvinnan efter sig. Jag och handlaren tittar på varandra. "Vilken tölp!" säger handlaren. Jag nickar. Det är år 2017. Detta hände på Salutorget i Åbo. I republiken Finland. I ett av världens mest jämställda länder. Makarna var, vad jag kunde bedöma, infödda finländare. Mannen med torgståndet var kanske från Mellanöstern.Var det kanske det faktum som fick den finländske mannen att fälla sina kommentarer? Vi män emellan. Vi som vet mannens plats, och kvinnans..."Hoppas att han inte kommer tillbaka, inte normal" sa handlaren. Jag bara nickar. - "Joo, toivotaan. Hoppas det." Det var helt uppenbart att han skämdes å den finländske mannens vägnar. Det gjorde jag också. Och för kvinnans. Och min egen.
För att jag inte hann reagera, inte säga något tillbaka. Jag var för häpen och ställd.

Jag är på en "paketresa". Inte en sådan där allt är förbeställt i ett paket, nejnej, jag har minsann fått pyssla och pussla för att få ihop det hela. Men i mitt paket ingår träff med släkt och vänner. Plus en kurs i ämnet som intresserar mig stort: logoterapi. Jag tar tjänstledigt från mitt jobb för att gå kursen, några dagar i månaden. Kursupplägget får mig att komma iväg. Och ger mig möjligheten att träffa lilla familjen + sonen + gamla vänner i Stockholm. Och systerdottern i Åbo + mina kurskamrater. Plus att jag får vistas i fäderneslandet, höra modersmålet överallt, språkbada och uppdatera ordförrådet. Uppdatera min finska identitet. Allt detta känns så viktigt! Enda nackdelen är att jag egentligen inte vill vara hemifrån så många dagar i ett sträck...!

Ja, hemmet är verkligen en viloplats, det kan jag hålla med den finländske grott-/torgmannen. Det ska det vara för alla som ingår i hemmet. Och då ska man väl se till att greja det som ska göras, tillsammans, så alla får en chans till vila och återhämtning. Det är där, i hemmet, vi har chansen att uppfostra en ny generation i grundläggande solidaritet, delande och...hyfs, helt enkelt!

Nu ska jag strax ägna mig åt kriser och katastrofer, ur en existentiell betraktelsevinkel.
Det blir bra.




tisdag 29 augusti 2017

Sommaren som gick...och vände tillbaka!

Solcellslampan lyser lite svagt i skymningen. Dagarna är varma, men kvällarna svala, liksom morgnarna. Sommaren håller på att svepa in sig i höstfärger, lite trött och disträ, redan någon annanstans i tankarna.
Dags att summera och lägga in i minneslådan, den här sommaren, som inte riktigt var närvarande annat än glimtvis. Dom små glimtarna fångade vi in, prickade de soligaste dagarna, packade bilen och for till smultronstället utanför Karlskrona. Det blev några härliga dagar med havsbad och solbad och de var ju inte så många, men desto mer värmande minnen blev det.
En resa till Stockholm, tillsammans med Bosse, och senare en resa till Finland, till Österbotten med systern och bästa barndomsväninnan. Vi bodde hos väninnan och systern och jag gjorde barndomshemmet i ordning, till försäljningsskick. Det kändes inte särskilt vemodigt; det mesta sorgarbetet är redan bakom.
- Nu åker vi och tar ett morgondopp! sa väninnan varje morgon, och det gjorde vi. For genom åkrarna till sjön Lappajärvi, en kratersjö på Österbotten. Ett snabbt dopp och på med badrocken och raggsockorna och hemfärd på den slingriga vägen. Vimpelis kyrktorn med en tupp i toppen på avstånd. Det österbottniska öppna landskapet; välbekant och samtidigt främmande, som när man har varit borta länge och inte har så många hållpunkter kvar.
- Nu ska vi ta ett kvällsdopp! sa väninnan varje kväll. Och det gjorde vi. Samma runda och så bastu på det. Gott liv!

En morgon var åkern vit. En stor flock måsar hade mellanlandat, det satt måsar på tak och i träd lite överallt. De lyfte som ett enormt moln när vi närmade oss. Lite "hitchcockkänsla" men flocken flög iväg utan några som helst anfallsambitioner. Mäktig syn!
Från Österbotten for jag tillsammans med systern till hennes hem. Där spanade vi efter stjärnfall och kometregn, men kvällen var för tidig än och himlaspelet uteblev - vi såg ingenting annat än en pigg fladdermus som cirkulerade runt runt över våra huvuden och det var ju fint det också.
Nästa dag fortsatte jag färden till ön Kakskerta, och efter några dagar där, lämnade jag för Åbo och tog färjan över till Stockholm. Det var dock med darrande knän och hjärta jag gjorde det; jag råkade nämligen befinna mig nära Salutorget, på väg ditåt, när det hemska knivdådet skedde. Helt overkligt.

Dagen efter, Stockholm, som ett annat liv. Som ingenting hänt. Det vanliga myllret.
Jag träffade sönerna, sonhustrun och lilla P, den finaste lilla tjejen som ler igenkännande när hon ser mig, som nu kan gå några steg! Mycket koncentrerad, små vingliga steg. Hon kollar på sina fötter, förundrad, sedan en ny runda. Från pappa till farmor och tillbaka. Stolt och glad!
En bilfärd hem. Senare på kvällen landade Bosse med entourage. De hade varit på Kolmården, huset fylldes av glada barnröster, det berättades om giraffer och lejon och delfiner! Och måsar!

En sommar med lugna hemmadagar, några resor, kalla bad och en dramatisk händelse. Lite bilstrul. Stort och smått, glädje och allvar. Det lilla och det stora sammanvävt, så som livet är.

Det var sommaren 2017. Just idag har hon dock bjudit på sitt varmaste leende, lite ursäktande; nä, det är ju inte så bråttom, egentligen, jag stannar en stund! Tack! Vi behöver sol och värme!

Från landet Långtbort kommer det glada filmklipp: fest och Happy Birthday -sång! Dottern fyller hela 23 år! Grattis, kära du! Grattis! Lycka och välsignelse till ditt nya år!



lördag 29 juli 2017

Nya och gamla minnen

Japp. Juli drar in andan, redo för sina sista suckar.
Semestervecka två av fem snart avrundad.
Huset ekar av tomhet (och lite Gasolin; Kim Larsen passar som en ljudkuliss en dag som denna). E och T tågade till stationen, den ene återvänder i kväll, den andre far söderut.
Bosse bevakar festivalgrinden i Emmaboda like a Lion.

Två ganska planlösa veckor ligger och väntar.  Den tredje och sista veckan är någotsånär planlagd, inga biljetter skaffade än, men jag styr österut, så pass mycket är klart.

Första veckan av sommarledigheten tillbringades i Stockholm, där lilla P och jag satt vid en buske och plockade röda vinbär -  röda händer, mun och kinder (P) och en genomlycklig människa (jag). Solsken, grillos, dottern på besök! sönerna, sonhustrun som är ganska så rund och go, och Bosse och jag, vi träffade stockholmsbästisen och bodde vid Saltsjöqvarn med salta stänk och ständig  ström av stora och små båtar och... många solskensminnen att bevara!
Vi besökte också Abba the Museum.
Wow, det hade dom gjort bra! Massor med människor från världens alla hörn och kanter gick och trallade och nynnade  Dancing queen och Waterloo och andra Abba-låtar. Det var mycket av allt, och mycket var interaktivt, man kunde sjunga och man kunde dansa med ABBA, man kunde mixa och så kunde man pusta ut i restaurangen.
- Har jag förresten berättat att jag har träffat Benny och Frida? frågade Bosse. Han har många såna historier, den mannen. Inte så att han skryter eller namedroppar, men lite då och då kommer det en story.
- Jo, det var i Båstad, på Krogen, där jag jobbade som servitör. (Det finns en hel del historier från Krogen) Mycket folk hade det varit, som alltid. Det närmade sig stängningsdags när en man gick fram och satte sig vid flygeln i hörnet och började spela. Han spelade Thank you for the music, och en kvinna började sjunga... Det lät väldigt ÄKTA Abba, och det var det ju också för det var Benny och Annifrid!
-Ja, jag säger då det, suckar Bosse, jag flyttar aldrig mer en flygel! Jag var med och flyttade det åbäket, och det var sista gången ever. Men det var ju himla bra att den var på plats där, det blev en fin stund.
Ja, jag svävar iväg lite... Benny Andersson spelandes Thank you for the music...bara sådär.
Wow! Håret reser sig på armarna!

Det ser lite regntungt ut, hänger nog inte lakanen ute.
En sen lunch är lagad, en improvisation med tonfisk och rester av linsgratängen.
Huset är städat och katten Maxi sitter och blänger strängt på mig från sin utkiksplats (eller inkiks-sådan) på altanbordet.
Han vill också ha lunch.
Det ska han få.

Ja, här kan man se eller åtminstone höra Benny Andersson vid en flygel, och det är Amanda Seyfried som sjunger.

https://www.youtube.com/watch?v=0Kwok7FzMkY










söndag 2 juli 2017

Juli, mitt i sommaren, det vickas lite på tårna..

Dags för det månatliga blogginlägget!
Mycket mer än så har det inte blivit skrivet.
Livet rullar på med... ja, livets hastighet! Det har varit ups and downs och vips har en månad gått! Alla möjliga färger på dagarna, och vädret har också varit lite upp och ner.
I dag vaknade vi till solsken och fågelsång. Underbart och ljuuuvligt!
Särskilt med tanke på en friluftsgudstjänst i Buggehult på eftermiddagen.
Det blev fint, både väderleksmässigt och annars. Inte en droppe regn.
Förutom oss tvåbenta gudstjänstbesökare fanns det 12 kycklingar, kläckta i äggkläckningsmaskin, en tuff tupp, några pigga grisar, två glada hundar och en tam duva, de deltog på håll och bidrog till den goda stämningen på sitt sätt. Kanske satt lokatten och lyssnade bakom träden. Den hade besökt gårdsplanen och tassat tamt runt häromnatten...

Semestern vickar på tårna bortom två arbetsveckor. Den finns där, och påminner om att planer kanske borde börja smidas. Vi vet bara början, det blir en resa. Sedan ska vi röja och renovera i källaren och sen får vi väl se. Saker och ting lär dyka upp vart efter.

Utanför, på altanen, går katten Maxi smygande, hökblicken påkopplad: någon finns på reviret. Är det kanske den randiga katten som han ryker ihop med titt som tätt? Han har kala fläckar i pälsen här och var, och boxaröra har han fått. Eller ett litet jack i örat, då.

Stora rökpuffar väller över takkanten. Pelletspannan arbetar mycket energiskt när den väl sätter igång; det läggs rediga rökridåer över Ringvägen från det Brunzellska huset.

Dottern min kvittrar från olika världsdelar, hon lever high life, ganska bokstavligt talat; hon befinner sig högt ovan molnen en stor del av sin tid. Mellanlandar på ställen som Phuket, Barcelona... och så småningom Stockholm. Då ska vi dit! Det är där semestern börjar. Till dess vickar jag på tårna... lite i kväll ialla fall, och imon kallar arbetet, då blir det många kliv och en del knopar gjorda och lösta och det är gott, det är ett jobb jag älskar, most of the time.

Vi ses! Förr eller senare!
Ha det GOTT!




måndag 5 juni 2017

Bloodline och skogen

Det blåser. Här i Vissefjärda är det varma vindar, björkarna susar och i de svarta katternas pälsar bildas små retfulla virvlar. De rycker med öronen och plirar med ett öga var då och då, sedan försvinner de i sina sköna kattdrömmar igen, på altansoffdynorna.

Någon annanstans fladdrar en fjäril med sina vingar, och effekten blir en stormvind på andra sidan klotet. Fjärilseffekten, den har ni väl hört talas om? Hur en händelse någonstans i världen får konsekvenser på andra platser. För allting hänger ihop, våra liv är sammanflätade med många kosmiska trådar. Senaste tidens händelser gnager och mal, det är nog många hårda knutar och knutna nävar runt om och rädslans lakejer rider på stora svallvågor.
Vad vi kan göra är att fortsätta leva på. Göra vad vi kan. Inte låta vare sig mörkermännen eller rädslans lakejer få vinna. Livet levs mestadels ungefär där man är. Med livets hastighet.
Med alla små vardagssakerna. Det kan väl vara gott nog? Just idag räcker det i alla fall.

Jag lanserade idéen om en långpromenad, en vandring i skogen, för en stund sedan. Vi får se hur det går med den idéen, just nu råder stiltje på aktivitetsfronten. Bosse har haft väldigt mycket att göra på senaste tiden så en ledig dag med noll planer är egentligen honom väl unnat.
I dag har han har pysslat med sina appar, laddat ner ett och annat och muttrat nöjt om samlade säkerhetskoder och koll på vattenförbrukning och elanvändning och sånt. Ja, så kan man också roa sig.. Plus lite ryggläge; jag hörde nog små snarkningar från soffan.

Vi har börjat kolla på en Netflixserie, Bloodline, som är en riktigt mörk historia. Det var nog den som fick mig att fundera på ödets trådar och sånt. Nackdelen är alla sekvenserna filmade med handkamera; ni kanske kommer ihåg att en av oss är extremt känslig för skakiga bilder och blir åksjuk och illamående och får försöka plira mellan fingrarna för att kunna hänga med.

Ja, det ska bli en promenad! Vi packar ryggsäcken och sticker till skogs om en liten stund.

I morgon är det ju Nationaldagen och självaste kungen + drottningen är på turné i närområdet!
Jag tänker ta fram Idébankens fina fana, som vi fick förra året, och så får den fladdra i vinden på altanen, gul och blå och vacker som himlen och rapsfälten. Det finns många sätt att fira 6 juni, det blir nog en sväng till Vissefjärdafirandet, och jag tänker besöka Internationaldagen på Café de Luxe också -  jag ska ju ändå till Växjö. Sedan jobbar jag ett par timmar och därmed är denna långledighet slut. Men det är ju en låååång tid till dess, nu ska vi ut.
Glad Annandag Pingst idag och Nationaldag i morgon!



måndag 1 maj 2017

Spår

Snart tändes eldarna, vårsångerna lyfter mot himlen,  blandas med fåglarnas kvitter och vi inser att vi har nått till den andra sidan. Vintern ligger bakom oss och nu blir det bara ljusare och varmare.
Det ser vi fram emot! Så mycket!

I dag har verkligen startat sent. Skön sovmorgon de luxe! Sedan har vi bara varit. Och njutit av ledighet och lugn och ro... Så himla gott!
En av oss är extra långledig... Bosse hade bokat en resa i Luthers fotspår, och tagit ut några semesterdagar med tanke på resan. Som blev inställd! What...finns det inte större intresse av Luthers fotspår? Tydligen inte. Så nu blev han plötsligt ledig bara sådär, och vad gör man då? Nå, han har sina projekt, det ska fixas lite här och lite där, och efter den första besvikelsen är han väl rätt så nöjd med sakernas tillstånd, och han har ju boken om Luther att läsa. Spår av den mannen syns lite överallt. Det ska vi vara innerligt glada för! Och inte var han någon dysterkvist och glädjedödare, det är en stor missuppfattning. Hans poäng var faktiskt att lyfta vanligt folk: alla borde kunna läsa själva i Bibeln, och då behövde ju folk lära sig läsa. Var och en skulle tänka själv också, inte bara matas med sånt som de höga herrarna tyckte var lämpligt. Som till exempel helveteseldar och plågor och pina som man behövde köpa sig fri ifrån.

Kallt har det varit, även idag, Första maj. Solen skiner, men det blåser från ishavet.
Facebook påminde mig om förra året, då hade jag lagt ut en bild på vår tulpanrabatt. I år finns det någon enstaka tulpan här och där, det är glest mellan blommorna. Någon har ätit upp de goa knopparna, ser det ut som. De knoppar som finns är ännu hårt slutna, det behövs sol och varma dagar.

Det var riktigt gott att ha den här långhelgen!
Imorgon kör vi igång arbetsveckan. Eller jag, då.
Bosse får väl försöka klara sig.  Sova länge... och läsa tidningar och sånt.
Långledig som han är.
Stackare.



lördag 22 april 2017

Drama på olika sätt

Hittade ett inlägg som jag glömt posta, ett om påsken.
Vad avlägset det känns, och det har ju bara gått en vecka! Plötsligt har snön försvunnit, solen värmer (lite mer iaf) och gräsmattan spretar åt alla håll. Fåglarna har ändrat läte; nu ska det inte visslas och kuttras nåt mer: här ska jobbas för att försäkra släktens fortlevnad! Ägg ska ruvas, partnern matas, de pilar hit och dit med bleka maskar och nyvakna flugor i näbben. OBS som icke ornitologiskt kunnig är detta min tolkning av sakernas tillstånd, inte faktakorrekt lägesrapport.
Det där med korrekt fakta... det är ett kapitel för sig! Någonting nytt...höll jag på att skriva, men det är det ju inte alls. Redan de gamla egyptierna höll på med "korrigering" av fakta. "Den här pyramiden byggdes av Ekhnaton."..så suddar man ut Ekhn och kvar står Aton och stoltserar! Typ. Åt det hållet. Inte vetenskapligt kollad fakta, vill jag påpeka. Men företeelsen har funnits. Liksom företeelsen att peka med hela knytnäven mot ett annat land när det börjar osa i det egna.

Det är lördag, och ordningen är återställd. Bosse är hemma. Konfaläger på Öland hela veckan. Katterna är glada! Husse! Kära husse! De spinner och krumbuktar sig. Jag med mina långa dagar står inte högt i kurs. Ja, jag har ju inte längre arbetsdagar än Bosse, men med resorna blir det bra mycket längre för katterna att vänta på kvällsmaten. - Men jag lägger ju torrflingor i källaren! Det går ingen nöd på er! De har en chippad kattlucka i källaren, så de kommer och går som de vill.
Phhh... såna dramaqueens!
Apropå drama, i dag ska vi, E och jag till Fairycon en snabb sväng. Och vad är det, kanske man undrar. Ja, du kan läsa mer om det om du följer länken  https://fairycon.wordpress.com/
På Fairycon kan man cosplaya. Så här förklarar Wikipedia det: Cosplay (japanska コスプレ, kosupure, kortform för costume play)[1] är en japansk form av performance eller maskerad. Deltagarna klär ut sig i dräkter och accessoarer för att föreställa en specifik figur eller idé.

Ja, det är mycket fascinerande det hela!

Annars ska vi väl äta gröt och städa och tvätta i vanlig ordning.
Och på kvällen blir det konsert med Nybro Kammarkör. Bosse är ju med och sjunger där.

Det ska nog bli en fin dag.
Och det önskar jag dig också!


Cosplay-inspiration för katter... Bat-cat! Bild fr Pinterest