Och så rundade vi av 2017 och välkomnade 2018 med pompa och ståt, dunder och raketer! Det var inte vi som hade några raketer, men grannarna avfyrade sina, rätt över huvuden på oss, och det hade jag ingen aning om att Vissefjärda var så på hugget - det var faktiskt första nyåret för mig här!
Vi hade några vänner på besök, och vår egna stjärnkock hade lagat en trerätters festmiddag som skulle fått vilken fin restaurang som helst att blekna! Det var musikquizz och hockyturneringar och gott, trevligt och underbart. Dock sjönk jag i en svart virvel på natten. Saker och ting har hänt som fått mig att se på mig själv med kritisk och förundrad blick. Alltså, inga stora saker, men betydelsefulla. Jag trodde att man blev visare med åren, men... eller det är kanske på det här sättet man blir visare (förhoppningsvis); genom att slipas av obarmhärtiga insikter.
Det är som årsringar i ett träd. Någonstans uppstår ett jack, och i varje situation där jacket gör sig påmint, gör det väldigt ont. Någonting lagas och helas sakta sakta under livets gång, det gör mindre och mindre ont och till slut inte alls. Och kanske har ett nytt och vackert mönster vuxit fram, så småningom. Det tar tid. Saker och ting behöver få växa långsamt. I sin egen takt. Med livets hastighet.
Nu ska jag gå och damma av i glasskåpet. När så gott som alla finglasen är i disken, kan man passa på och torka av hyllorna. Ett gott och symboliskt sätt att starta nya året på! Damma av, göra rent. Ställa i ordning. Putsa försiktigt, med omsorg.
Gott Nytt år, kära ni! Skål för omstarter, nya början, nya insikter, nya drömmar, gamla drömmar som kanske kan komma att förverkligas, just i år...
Ett välsignat nytt år, det önskar jag dig och mig och alla andra!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar