Tidszoner

Homeland! Sverige, Sverige, älskade vän! Jag omfamnar den blyga våren, snödropparna i trädgården och LUFTEN som är ren och sval.

Jag har varit på långresa, på äventyr. Men först och främst har jag varit och hälsat mina nära släktingar som bosatt sig på andra sidan klotet, den ena i Cebu på Filippinerna, med familj, den andra i Dubai.

Så här gick resan till, i stora  drag: först tåget till Köpenhamn, flyget till Dubai, återseende med kramar och glädje med dottern, ta nästa plan med henne, med destination Cebu. Filippinerna består av fler än 7000 öar. Cebu är en provins med 167 öar, i Visayas. Cebu city är Filippinernas äldsta stad, det bor drygt 800 000 människor i själva staden.
Återseende med kramar och glädje med son, sonhustru och deras fina son!
Slappa dagar vid poolen, blandat med äventyr till havs: valhajspaning i Oslob. Det var riktigt spännande! Stora vågor, ranglig båt, snorkling med många salta kallsupar - och de fantastiska valhajarna! De är stora!

Mor, dotter och en valhaj

Vi besökte också Kawasan Falls i Badian, Cebu. Vägen från bilen till fallet var genom djungelfuktig regnskog. Turkost vatten, kallt och friskt. Vi simmade bakom vattenfallet, som brusade mäktigt. Det var väldigt populärt att dras på en stor flotte till vattenfallet och få "massage" av det forsande vattnet. Vi gjorde inte det; solbrända axlar sa nej.

Kawasan Falls

En dag åkte vi till The Temple of Leah, byggd av en man till hyllning för sin älskade hustru. Färdigställd 2012. Eller den såg inte riktigt färdigt ut, och man fick inte gå in. men platsen var ändå fantastisk med marmor och statyer, änglar och lejon. Alla sevärdheter har ju varit nya någon gång.
Och utsikten! Platsen kändes välkomnande, det fanns en fin atmosfär där. Kanske för att den var byggd som en kärleksgåva? Lite längre ner kan du läsa mer om templet, på engelska.
Eftersom vi kom med taxi, och den susade iväg efter att ha droppat av oss fick vi ordna skjuts hem bäst vi kunde. Det var inte särskilt svårt; det stod ett motorcykelgäng utanför porten och bara väntade. Så nu har jag åkt motorcykel! Det var hur kul som helst!

Utsikt från Temple of Leah

Resten av resan får jag beskriva en annan gång. Jetlagen är kännbar, och att flyga hit och dit mellan tidszonerna gör att min kroppsklocka tickar i otakt. Bäst att försöka reboota systemet så jag säger godnatt

"Love made Temple of Leah possible as Teodorico Adarna, father of actress Ellen Adarna and owner of Queensland motels, offers the construction of the huge edifice to his wife Leah Villa Albino-Adarna.

“This Temple was constructed in the year 2012 A.D as a symbol of my undying love for her and my ceaseless devotion to Leah Villa Albino-Adarna,” he noted on their FB page.

And because this was made out of love, it doesn't only welcome visitors with the spectacular view of the city but also with the warmth of the place."

(http://www.everythingcebu.com/attractions/places/temple-of-leah-a-tribute-of-love/)

Ljuvliga hundår!

Facebook är bra på att påminna oss om saker som hänt. Rätt som det är ser man en bild som man postat för x antal år sedan. I dag låg där en bild på min hund, för sju år sedan. Pälskling! Oooo vad jag älskade den hunden! Hon var en sån sööööt rulta, på bilden på Blocket. "Vi skaffar oss en hund", sa jag. "Den där söta lilla fina valpen!" Sagt och gjort. Jag hade faktisk lovat min dotter en hund när vi flyttade in i huset vid Storgatan. En sån söt liten valp hon var! Blandning av boardercollie, schäfer och labrador, i lite oklara proportioner. Detta var tiden innan Bosse, så han hade ingenting med beslutet att göra. "Hon var så fiiiin" minns jag, nostalgiskt. "Hmm..hmmm" sa Bosse. "Vilken vakthund hon var!". "Ja, det kan man säga" sa han, lite torrt. Ja, hon var en väldigt duktig vakthund, minns jag drömskt. Så fort hon hörde ett litet knyst utifrån, hoppade hon upp på soffan och skällde så fint, spanande ut med en skarp blick. Jag berömde henne, naturligtvis. Så ska det låta!
"Javisst, en hund ska skälla, typ ett par gånger, inte vrålskälla i tio minuter" sa Bosse. Vad han överdriver!

Hon hade väldigt bra hörsel, fina Asta. Det hände att hon hoppade upp mitt i sin sköna sovstund, och visade världen att vi minsann hade en duktig vovve! "Nån dag ger den där...paus...hunden mig en hjärtinfarkt!" sa Bosse fler än en gång. På något märkligt sätt höll han alltid en liten paus innan ordet hund. Bosse är en kyrkans man, han svär inte (eller väldigt, väldigt sällan), men jag undrar om inte den där lilla pausen skulle kunnat innehålla ord som börjar på j och f och h.

En dag berättade Mona på jobbet, att någon hade hittat en Emmaboda-karta, där någon hade märkt ut i vilka hus det fanns en hund. En inbrottsliga som märkt hus att undvika, på kartan! Undrar om inte det fanns en liten dödskalle med många utropstecken vid vårt hus.. Så vi var väldigt trygga med vår fina lilla hund. Eller, lilla och lilla... Hon blev ju väldigt stor. Stor och stark. Och så hade hon en medfödd vallningsinstinkt. Vi hade ju inga får, så hon försökte valla allt som rörde sig. Hundar, fåglar, cyklister, bilar, flygplan... Det var inte så bra när det var halt ute. Ett tag fick vi ha dubbla kopplar och en sele på henne, jag och min dotter, och rasta jycken tillsammans.

Ja, hon älskade fåglar, Asta. Just det, kom ihåg, en olåst löplina är inte så bra vid tillfällen då hunden får feeling och bara måste hälsa på en flock änder en bit bort. Man ska inte heller vända ryggen till. Fast axeln har läkt väldigt bra, måste jag säga.

Hon fick ett bra hem, fina Asta, ett omplaceringshem. Med en hundkompis, snäll matte och en husse som var hundinstruktör. Det gick nämligen inte att ha henne kvar när vi flyttade till en lägenhet. Hon hade utvecklat någon typ av paranoia, hon tyckte sig höra saker hela tiden. Det gick till slut inte att rasta henne normalt (det gjorde det aldrig, muttrade Bosse, den...paus...hunden!), jag fick köra bilen precis framför ytterdörren, öppna bildörren, och snabbt kastade sig hunden i bilen. Jag körde till en avlägsen skogsglänta, hon gjorde vad hon behövde, och snabbt in i bilen igen.

Nej, det gick inte att ha henne kvar. Så sorgligt.
Häromdagen bläddrade jag i en tidning. Wow! Det här ska du tänka på när du ska skaffa en valp! Ojojoj, tänk om... "Du, titta här istället, en jätteintressant artikel om månlandning!" sa Bosse hastigt.

Undrar vart den tidningen tog vägen, förresten? Jag hittade den aldrig mer.

Kulturkompisar och tiden som går - eller kommer!

Dagarna de går och går och... det händer väldigt mycket hela tiden. Det är möten med människor, enstaka och i grupper, det är nog det som fyller mina dagar. Lite träning och promenader. Några sidor av en bok. Korta betraktelser, typ en sida långa. Perfekt! Men...det saknas något. Något på fritiden. Hobby, eller så. Bosse har ju sina möten och träffar. Jodå, vi, Bosse och jag, satte igång en serie, en Netflix-grej, "Homeland", men jag tappade intresset  efter fyra-fem avsnitt. Bosse ser just nu  det sjätte avsnittet; få se om han tänker fortsätta se den, eller vad som händer. Jag såg ju hela "Gilmore Girls" själv, så vi har våra olika intressen där också, det har vi.

Men imorgon ska jag råda bot på fritidsintressebristen! Jag ska göra någonting helt nytt! Jag ska träffa min Kulturkompis-grupp! Bilda, studieförbundet, har en riktigt grymt bra grej: två gammelsvenskar (alltså såna som bott länge i Sverige) och två nysvenskar matchas ihop och får gå på bio/teater/konsert/konstutställning, ja, något kulturellt, tillsammans, helt gratis! Vid fyra tillfällen. Man kommer överens tillsammans vad man ska gå på, och så ska man prata lite efter eventet om vad man tyckte och tänkte, och gärna ta lite bilder. Hur bra som helst!  Man får var sitt kulturpass + en snygg tygkasse av Bilda, och sedan är det bara att boka biljetter. Så imorgon ska jag träffa tre helt nya människor, som jag ska gå ut tillsammans med framöver! Kul!

Annars är det ju...vinter! Snö, vilket jag visserligen gillar! Mycket! - förutom när jag ska sopa och skrapa fram bilen...

Och så en resa att se fram emot!

Häromdagen var det ett föredrag om tiden, här på Diakonicentrum, ett annat sätt att se på den, tiden.   Det var Carl Wibert Holmén som berättade om afrikanska tankar på temat. Att tiden kommer till oss. Vi skapar tiden tillsammans. Tiden är ju verkligen ingenting objektivt, egentligen. Visst, man kan räkna dagar och timmar, men känslan av tidens gång är ju väldigt relativt. Han berättade om en man som gick till en skomakare. Han hade ont om tid, det var bråttom med att få skorna fixade. Skomakaren drog fram en stol till sin stressade kund och sa: "Du har ont om tid? Sätt dig en stund så får du tid". Underbart!
Tiden kommer till oss. De gamla har mycket tid (enligt det sättet att se på tiden); de har ju varit med om mycket!
Tiden kommer till oss. Det gillar jag!

Nu tror jag att Homeland-avsnittet är slut. Få se vad Bosse säger! Är den värd att lägga tid på?
Och snart, alldeles snart kommer tiden att krypa under flufftäcket till mig, gärna med lite sköna drömmar!

Må gott, du som läser. Sätt dig en stund, och låt tiden komma till dig.

Hello tomorrow!

Javisst är det det! "Hello tomorrow" är flygbolaget Emirates slogan.
Jag har vissa connections däråt! Min kära dotter har utbildat sig till flygvärdinna, och flyger nu över hela jorden. Ena dagen är det Melbourne och andra dagen Singapore. Och om några veckor får denna modern också packa ihop resväskan och glatt välkomna morgondagen, på andra sidan klotet.
"Vad har jag gett mig in på..."muttrar den försiktiga sidan av mig. "Det är ju hur lång resa som helst, du kommer att tillbringa flera DYGN i ett flygplan! Är det ens nyttigt (vid din ålder)? Kom för allt i världen ihåg stödstrumporna och massor att läsa och visst, de har ju filmer och det är ju Emirates du flyger med, då finns det nog komfort och ...och hur var det nu med dina vaccinationer och passet och...femtielva andra saker, medans den äventyrliga sidan ropar högt och förtjust: "Hello släkten i landet långt borta, here I come!"

Hur ska det gå? Jag har känt mig trött och tröttare nu efter julen, men det kanske är solen jag saknar?? Melatonin och D- vitamin och så träffa baby L + föräldrar, men hello today!! uppdatering: han är inte längre nån liten bebis inte; han har hunnit fylla tre och börjat på förskolan och vart tog dom åren vägen?

Jag kippar efter andan och landar från min minnes- och drömvirvel. Här och nu, här och nu.

Det är märkligt. Tiden, livet. Hur man får inse att vissa saker nog inte kommer att bli av. Det är en hemsk tanke, en helt ny tanke. Det möjligas horisont har krympt. Vissa drömmar får man lägga på hyllan. Och lämna där. Det bubblar av protester i mig! Än vill jag och kan! Men inte ALLT det som jag hade tänkt...Det kanske aldrig blir av med vissa saker. Hello tomorrow kanske inte längre innebär oändliga möjligheter, den morgondagen som randas kanske innebär istället några nya begränsningar...
Den tanken är riktigt jobbig!
Men visdomen i det hela kanske är att modifiera sina drömmar lite... Man kanske inte tar den där examen i filosofi, men man kan ju läsa spännande böcker i ämnet för det. Man kanske inte blir en internationellt känd författare, men skriva blogginlägg är inte så dumt heller.. :-)

Ehh...jag kanske bara har drabbats av vårtrötthet...Det kanske går över...
Eller...?