måndag 28 november 2016

I den stora sorgens famn

Adventsstjärnorna tindrar i novembermörkret.
Jag håller på att vakna till liv igen, lite försiktigt.
Det kommer alltid att vara en tomhet inom mig, det får jag försöka leva med.
Minnen, bilderna, tankarna gör ont, det hugger till när jag tänker på min storasyster som nu är borta, bortom den här världens tid och rum. Att hon är borta, för alltid. Allt det som kunnat bli, och som inte blev och kommer aldrig att bli. Allt det som nu är ett aldrig mer.

Så tacksam över alla varma famnar och trygga axlar jag fått gömma mig i och vila emot. Alla medkännande blickar. All värme i den vackra begravningen och minnesstunden, släkt, vänner och grannar som fanns där och bar mig och min syster genom den svåraste tiden.
För alltid tacksam över omsorgen och gemenskapen.

Jag har blivit påmind om det som är viktigt på riktigt.

Ta vara på tiden, stanna upp. Vi vet aldrig vilket möte kommer att vara det sista, vilka ord som är de sista.

Jag fick ett bra samtal med min syster några dagar innan hon dog. Vi mindes gamla tider när mina barn var små, skogsutflykterna, födelsedagskalasen, jularna, vi skrattade och mindes. Jag är så tacksam över det samtalet! Det fick bli ett vackert sista minne.

När tankarna gör för ont sveper jag en osynlig mantel om mig, en sorgmantel, stänger omvärlden ute. Minns. Låter mig vara i det svarta. Det är ingen fara, säger jag till mig själv. Det gör ont, men det är ingen fara. Det får göra ont. Jag har förlorat min syster. Det får göra ont.
Med tiden kommer det att göra mindre ont, jag vet det.

Jag åker till jobbet, tar mig an arbetsuppgifterna, åker hem. Vardagens alla göromål. Det finns en tröst i det vanliga, i det schemalagda, i det som är som det brukar.

Hemma omger jag mig med värme, spelar tröstemusik, låter tankarna komma och gå.

Vi har gjort adventsfint hemma, tänt stjärnor och lyktor, druckit julkaffe, ätit pepparkakor, funderat på julklappar. Som vi brukar den här tiden på året.

Det finns en tröst i det som är som vanligt.
Det kommer att komma en jul. Det kommer att komma en vår. Det kommer att bli ljust igen.








lördag 5 november 2016

I saknadens tecken

Vackra gudstjänster i Skogslyckans kyrka. Kyrkogården belyst av fladdrande eldslågor, mörk himmel över oss, snöblandat regn. Vi sjunger Härlig är jorden. Tidevarv komma, tidevarv försvinna. Släkten följa släktens gång. Vi, insatta i tiden, här och nu, här och nu står vi utanför kyrkan och sjunger, och snöblandat regn faller och mörker omger oss. "Det är bara en fråga om tid", sa Ola-präst, "när vi som nu saknar är dom som saknas" (han formulerade det mycket mer elegant). Det finns ingenting dystert i det; det ger perspektiv. Livsrymden vi finns och är till, nu. Tidevarv som varit, de som vi saknar och tänker på särskilt mycket den här tiden på året, Allhelgona. Inne i kyrkan värme och gemenskap inför Kristusgestaltens allvisa, eviga blick.

Där stod vi, med våra små flämtande ljus och tänkte på dom, någonstans bortom tid och rum. Lyckliga minnen, svåra minnen, längtan och saknad.

Kom hem vi 21-tiden. Katterna sprang högljutt skrikande till mig, hungriga som tigrar! De är inte alls nöjda med mig, de kastar sneda gula blickar på mig, även om jag låter dom sova i gästsängen och soffan. Mjau, du är ALDRIG hemma, och vad har du gjort med husse 1 och husse 2? Vi vill ha dom tillbaka! De svänger med svansarna, slukar den extragoda maten och lägger sig i soffan och gästsängen.

Jag eldar i den öppna spisen. Värmen sprider sig, skuggorna dansar. Det är lugnt, det är tyst.

Bosse ringde. De har det bra i Taizé. "Du påminner väl Stefan om vinterdäcken?" Ja, det gör jag.
Den kära rösten i telefonen mot mitt öra. Han finns! Fast han är så långt borta!

Det är tyst i huset. Tv:n är avstängd; den funkar inte heller som den ska, det är nåt med fiberkontakten som inte funkar. Av någon anledning är Youtube det enda som jag får fram på skärmen. Så jag har sett Coldplay-konserter om kvällarna.

"Lights will guide you home" sjunger Chris sidenochsammet-röst Martin, Coldplay.
"Lights will guide you home".

Ibland, när jag vet att det blir extrasent tar jag bilen, annars åker jag tåg mellan Vissefjärda och Växjö. Härom sena kvällen körde jag hem från Skogslyckan, The Forrest of Happiness på googleengelska!
Skogen på båda sidorna var svart, oj vad svart det var! Jag blev varse om att någonting var fel med min bil, eftersom de mötande blinkade med sina ljus. Ja, bilen var enögd. Svängde in på macken i Lessebo, köpte en lampa och bytte med köldstela fingrar. Det blev mycket bättre. Tur att det inte var halt, för vinterdäcken är inte på än.

Släcker alla levande ljusen, glöden i spisen får svalna, gnistskyddet är på, det är ingen fara.
Jag puttar undan Misha från gästsängen, jag sover här i natt. Hon svänger med svansen, men hoppar sedan upp och lägger sig vid mina fötter. Spinner lite.



Önskar dig kärleksfull och ljus Allhelgonatid