lördag 24 september 2016

Mitt 1500-tal

Jahapp. Nu var det dags. Och därför blir det ett blogginlägg mitt i veckan! Det hinner jag ju annars inte med. Fast idag hinner jag, jag har inte bråttom någonstans. Ja, jag har inte ens lämnat sängen. Förkylningen slog till hastigt igår, plötsligt hesnade halsen, näsan började droppa och yr och febrig kröp jag under täcket och där är jag kvar.
Inte kul. Alls.

Dessa rader lyckades jag prestera under den första hemmadagen. Sedan gick jag ner ner ner till ett vegetativt stadium med feberyrsel och hackhosta under flufftäcket. Nu är jag på andra sidan och börjar se ljuset. Halva huvudet värker dock, och.... och det räcker nu med ditt ojande! fräser Min Vän af Ordnung.

Ja, jag ser solen! Och aldrig är livet så gott som efter en rejäl förkylning. Det är väl därför de behövs, förkylningarna. Rensar ut baciller och påminner om att man har det så himla bra när man är frisk! Nu när förkylningsspöket tagit fönstervägen ut och in dansar höstsolstrålar och krispig luft med äppeldoft!

Jag läste förresten någonting jättespännande nyss! Nämligen tanken om att ljud t ex kan förvaras i is.
Det var Francois Rabelais som skrev om detta i en roman, ”Den märkvärdiga resan till Bacbuc” (1552).  Rabelais beskrev ett krig uppe vid Ishavet: isen höll just på att lägga sig, och ljuden av kanonskott och trumpeter frös fast i isen. På våren, när isen smälte, befriades ljuden och striden hördes på nytt.  Det skrev han alltså 1550-talet, innan man visste någonting om mikrofoner och bandspelare eller sånt! Tänk dig, ljudslingor som frigörs från smältande isar... Häftigt!

Att sanden sjunger, det visste jag. När skymningen faller över öknen, stiger det upp toner från sanden, den sjunger. Kanske är det uråldriga skymningssagor som sanden berättar.

Nu har jag nördat in mig lite  i Rabelais, Luther och Agricola. Rabelais var en munk, präst, läkare och författare. Samtida med Luther: Rabelais 1494-1553. Luther: 1484-1546.  Nästa år firar vi ju Luther med pompa och ståt:  500 år har gått sedan Martin Luther spikade upp sina 95 teser på porten till slottskyrkan i Wittenberg. Alltså firar vi reformationen 500 år och oj vad mycket vi kommer att få höra om honom!
Vid närmare googlande ser jag att även den finländske Agricola var samtida med dessa herrar: född 1510 död 1557. Det finska skriftspråkets fader! Han studerade teologi och språk i Wittenberg för både Martin Luther och Philipp Melanchthon under perioden 1536–39. Han översatte  Nya testamentet till finska och konstaterade att "Han som ser i hjärtan neder, nog förstår han ock vad finnen beder" (övers. Z Topelius) Och det var ju precis reformationens grundidé: var och en ska läsa i Bibeln själv, och då på sitt modersmål. Läsa själv och tänka själv!

Ja, det hände saker på 1500-talet!

Café Paradiso, på bakgården.
Annat som händer är min kära dotters nya planer... Nu är hon IGEN på väg till landet långt borta (rumsligt, men också tidsmässigt; hur modernt det än är, på ytan, så är det rätt så medeltida därborta). Jag har dock lärt mig: jag säger bara: "Underbart! Lycka till!"

Kanske skulle man våga sig ut och tassa lite på terrassen? Café Paradiso har inte stängt för säsongen, det går bra att ta sig en kopp hett och svart, inlindad i en filt.

Jag ska nog plocka ett äpple, ett med röda kinder, och så trycker jag mitt öra mot det, och kanske, kanske kan jag höra lite vårmelodier stiga från äppelkärnorna...


fredag 16 september 2016

Transformers

Pustar ut lite, fredagkväll. En, för årstiden, normal temperatur i dag, efter sen sommarvärme, ja, jag skrev faktiskt sen sommarvärme, jag menade sensommarvärme, men denna gången är särskrivningen inte helt fel, vid närmare eftertanke.
Varmt har det ju varit, varmare i september än i juli!

I går hade vi en mycket trevlig personalfest med mordgåta som byggdes upp och löstes, ledtråd för ledtråd av entusiastiska medarbetare aka begåvade amatörskådespelare! Vad GOTT det var att få skratta och skoja lite tillsammans! Särskilt nu.

Nu är jag hemma och tackar alla goda krafter i tillvaron, från hela mitt hjärta! Skulle inte dessa finnas skulle man knappt orka vistas i den här världen. Såg en inbjudan till "3 mil i Universum, en gala för världens barn", som några varmhjärtade entusiaster här i Emmaboda ordnar 27/9, i Åfors Folkets hus och i Bromboda bygdegård - tre mil mellan platserna, därav namnet. Tre mil i Universum. Och så mycket MER! En hoppets bro till framtiden!
Människor som bryr sig om de allra minsta i den här världen, vårt gemensamma Universum.
Här sitter jag, tårögd, och in stormar Bosse och pålyser kvällens film, som är TRANSFORMERS: månlandning, Nasa och intrigerande robotar och sånt! Snacka om att kastas från ett universum till ett annat, en kullerbytta i tid och sinnesstämning, och javisst, jag kommer!

lördag 3 september 2016

In i dimman

Hösten smyger runt knutarna, stryker tjocka dimsjok över landskapet om nätterna så man får försöka hitta sin väg med hjälp av minnesbilder, i morgonbrådskan. Men dagarna är sommarvarma! Allehanda kryp söker sig inomhus. Förutom källarspindlarna hittade vi häromdagen en förtorkad ödla på dörrmattan. Vad den nu där skulle göra. Bosse föste den ömsint i transportburken och förpassade in i fuktiga buskagen, där den förhoppningsvis återhämtade sig.  Katterna funderar också på att flytta inomhus, men, näää, tills regnen kommer. Häromdagen, i söndags, var det världens mest mystiska åskväder! Det sa bara blixt och PANG och modemet rök! Inget mer hände, men vi satt storögda med håret på ända en bra stund. Jag var dock på väg, väskan packad och biljetten klar i mobilen, så det var bara att bege sig till stationen - och konstatera att det inte skulle komma nåt tåg. Vissefjärdabanan är drabbad av elstrul redan som det är, och nu var det dessutom blixtnedslag så det blev till att trampa på gasen och köra till Emmaboda och det tåget gick och rätt som det är var jag i Stockholm och kramade om mina barn och svärdottern som är rund och go och när som helst nu gör en liten babygirl entré! Pyttesmå kläder och söta möbler och grejor har införskaffats, så mysigt! Nu är det bara att vänta...

På jobbet fylls kalendrar, det planeras och sjösätts och nya medarbetare dyker upp vartefter.

I dag är det lördag och vi har minsann hunnit med det ena och det andra, bland annat krupit ner i dackegrottan i Vissefjärdaskogen. Dit hittade vi, tack vare skyltar; de andra platserna med avtryck av Dacke förblev ovisiterade av oss; vi hade fullt upp med att hitta en rätt riktning hemåt, efter grottbesöket. Vid grottan  fick vi förresten hjälp av en närstående, E, som iklädd för dacketiden typiska kläder gentlemannamässigt gick ner före oss och lyste med mobillampan - inte helt tidstypiskt, men uppskattat. Där satt vi sedan och hukade en stund och kände historiens vingslag fladdra i grottkylan. Sedan hemåt, förvirrat som vanligt: så fort vi ska orientera oss blir vi dimmiga  i huvudet, det är lika illa för båda. Så har vi inga minnesbilder att orientera efter, heller *, vi navigerar i okända trakter. "Nämen försök inte nu", morrar Min Vän af Ordnung, "du har varit i Krukö tidigare, kommer du ihåg när du hade kört in i lyktstolpen och behövde byta stötfångare och där ligger ju en verkstad och "..     Jaja, jag kommer ihåg!

Det var någonting jag tänkte, någonting viktigt, men det försvann när jag nu blev påmind om stötfångare och sånt.

Bosse bakar bröd, det doftar! Håkan Hellströms nya är på.
Det är kväll, mörkret sänker sig långsamt. Misha vaknar, sträcker på sig, inspekterar sina klor med en nöjd blick, vill ut.
Det blir ingen dimma i natt.
Och så får jag ju vakna när jag vaknar i morgon.
Det är gott!

* det hör till symptombilden för oss lokalsinesslösa; vi har inga minnesbilder av vägar och riktningar.