En augustivärmebölja! Sommaren revisited!
Vaknar tidigt, utan väckarklocka. Ett par ögonkast i morgontidningen, smoothiefrukost. Den gör jag iordning kvällen innan, vill inte väcka huset med mixerbuller. Solstrålarna sträcker sig mot mig, lovar stanna hela dan. De leker lite med daggdropparna i spindelnäten som några flitiga vävare spänt lite överallt. Vackra små konstverk!
Det är spindlarnas årstid.
I badkaret i källaren satt en riktig bamse, den var stor som en krabba...nå, nästan, i alla fall. Jag brukar slänga repstege till de stackarna som hamnat på det hala, eller lägga en handduk över kanten så de kan rädda sig, men "tänk efter nu", sa Bosse, "den kan ju ta sig vart som helst och.. och.. några av oss är inte så glada i såna där, såna där.. saker." Så han fick fånga varelsen i en burk och ta ut. Stora spindlar väver väl inga nät. Vad gör dom, egentligen? De jagar utan nät. Huh, jag är inte rädd för spindlar och kryp, men tanken är inte helt behaglig. Kom plötsligt ihåg hur jag som barn sov med mössan på, för säkerhets skull, för att inga spindlar skulle krypa in i öronen... fast skulle en sån där marschera på ansiktet skulle man garanterat vakna innan den lyckades krypa in i örat. Vilket skulle vara en fysisk omöjlighet, dessutom.
Efter lite googlande kom jag fram till att badkarsvarelsen förmodligen var en Stor husspindel, en kringströvande sort, som faktiskt kan på korta distanser komma upp till en hastighet på 50 cm per sekund. Som lite kuriosa information.
Sen har vi ju dom spindlarna som är från Mars, men det är en annan historia, en med Ziggy.
Nu har det löst sig med dotterns boende, men det har varit många turer! Att hitta en studentlya i Stockholm är inte det lättaste. Men nu har det ordnat sig, hon hittade ett inneboenderum rätt nära högskolan. Puuuuh! Säger jag. Jag ska dit, till Sthlm, och hälsa på, och gratta!! hon fyller ju år! Med mig tar jag en stor resväska grejer, lite höst- och vinterkläder, -skor och halsdukar och saker, fast det vill man ju inte tänka på nu, men det kommer såna tider också. Snart.
Nu, inte snart, utan nu ska jag bullra ihop morgonsmoothien.
Ha en god natt, dröm sött, tänk inte på spindlar. Fast... du kan ju ta på dig en mössa, för säkerhets skull... ;-)
torsdag 25 augusti 2016
lördag 13 augusti 2016
Inga moralkakor, bara crepes (och hur gör man en hatt över e:t med macken?)
Nu är jag där igen... Prokrastrinering är mitt mellannamn... Jag BORDE skriva på uppsatsen, men men... lite senare :-)
Jaha och vad är det då för uppsats, tänker du kanske. Ja, jo, det som ska bli en uppsats alldeles, alldeles snart (jadå, jag har redan skrivit en hel del) handlar om lösningsfokus och själavård. Själavård är ju ett så vackert ord. Vårda själ. Det är faktiskt vad diakoni väldigt mycket går ut på. Ordet själ ligger ju väldigt nära ordet säl, och faktiskt det vackra namnet Själskär betyder egentligen sälskär. Själskär finns det på flera ställen; i Stockholms skärgård, i Ålands- och Åbo skärgård. Antar att det kommer av att det finns många sälar däromkring. Det finns en norsk författare, Frithjof Saelen (!), som skrivit en sedelärande bok om sälar, där huvudfiguren, Snorre Säl håller på att råka illa ut p g a några quislingmåsar, och den boken var skriven i skuggan av Andra världkriget och skulle lära barn om motstånd och nationalism, och så har man alltid gjort i fablernas värld, låtit djuren tala rätt och moral och att den late får lida och sånt.
(Obs! Jag förringar ingalunda vikten av att lära barnen om motstånd och nationalism, i bemärkelsen kärlek till det landet där man har sina rötter och/eller bor i, eller valfritt annat land)
Lat har jag då inte varit i dag, nejnej, det har städats på bästa sätt och vis och nu står Bosse och stryker skjortor framför tv:n; det finns någonting väldigt intressant på golffronten, och tala om att förena nytta med nöje! Och jag knappar på datorn för fullt, jag ska ju skriva uppsats, ju... tror nog Bosse att jag gör, och det ska jag alldeles snart!
Det har uppstått lite boendebekymmer i huvudstaden: dottern har ju kommit in på en utbildning som hon så gärna ville, och glad i hågen hittade hon ett boende också, nära högskolan. Men precis strax innan kontraktet skulle skrivas backade husägarna, nä, de skulle inte hyra ut sitt garagerum ändå och nu blir det nervöst. Nå, det kommer säkert att ordna sig, det gör det alltid. Men att leva i ovisshet, det är inte roligt.
Det här med lösningsfokus och själavård, det låter kanske inte helt förenligt? Själavård handlar ju mest om att kunna lyssna, med inlevelse. Lösningsfokus låter så aktivitetsinriktat. Som om man på något sätt ville hitta snabba svar och "gör så här så blir det bra". Det är vad jag själv förknippar med ordet. Eller förknippade, innan jag lärde mig mer. Lösningsfokus handlar aldrig om att terapeuten ger några förslag på någonting som konfidenten ska eller bör göra. Det handlar om att verkligen lyssna, lyssna helt blank på förutfattade meningar. Not knowing position. Och på så sätt, genom att ställa frågor, kanske kunna lysa på någonting som personen inte sett, eller uppmärksammat. Kanske hitta en gnutta hopp, lysa på en möjlig inriktning att ta ett nästa steg emot. Inge mod. Och hopp, först och främst hopp. Är det någonting en människa i svårigheter behöver är det hopp. Det är där vi hittar gemensamma nämnaren mellan lösningsfokus och själavård. Själavården har dock ytterligare en dimension, där finns det gudomliga hoppet, en kärlekens dimension där vi kan möta Den store själavårdaren.
Som vanligt har jag hunnit göra en massa mellan avsnitten, t ex åkte vi och handlade, gräddade och åt crepes och filosoferade över månen på altanen (egentligen var det inte riktigt så romantiskt som det låter; vi, mest Bosse, funderade över all den teknik som behövs för att bygga en rymdraket...) och nu är det ju alldeles för sent att göra annat än läsa lite av den sista sommardeckaren. Där vävs många livsöden i varandra så det krävs mycket koncentration och fokus för att hänga med. Vad har förresten hänt med min Vän af Ordnung? Hen försökte påminna mig om olika fabler (myror och syrsor och sånt) men nej, behåll dina moralkakor!
Jag återvänder till Fjällbacka nu.
Ehh, jag behöver nog lägga till att jag EGENTLIGEN är en ganska disciplinerad person... Men vissa dagar händer det att man skjuter på saker. Till den berömda framtiden.
Jaha och vad är det då för uppsats, tänker du kanske. Ja, jo, det som ska bli en uppsats alldeles, alldeles snart (jadå, jag har redan skrivit en hel del) handlar om lösningsfokus och själavård. Själavård är ju ett så vackert ord. Vårda själ. Det är faktiskt vad diakoni väldigt mycket går ut på. Ordet själ ligger ju väldigt nära ordet säl, och faktiskt det vackra namnet Själskär betyder egentligen sälskär. Själskär finns det på flera ställen; i Stockholms skärgård, i Ålands- och Åbo skärgård. Antar att det kommer av att det finns många sälar däromkring. Det finns en norsk författare, Frithjof Saelen (!), som skrivit en sedelärande bok om sälar, där huvudfiguren, Snorre Säl håller på att råka illa ut p g a några quislingmåsar, och den boken var skriven i skuggan av Andra världkriget och skulle lära barn om motstånd och nationalism, och så har man alltid gjort i fablernas värld, låtit djuren tala rätt och moral och att den late får lida och sånt.
(Obs! Jag förringar ingalunda vikten av att lära barnen om motstånd och nationalism, i bemärkelsen kärlek till det landet där man har sina rötter och/eller bor i, eller valfritt annat land)
Lat har jag då inte varit i dag, nejnej, det har städats på bästa sätt och vis och nu står Bosse och stryker skjortor framför tv:n; det finns någonting väldigt intressant på golffronten, och tala om att förena nytta med nöje! Och jag knappar på datorn för fullt, jag ska ju skriva uppsats, ju... tror nog Bosse att jag gör, och det ska jag alldeles snart!
Det har uppstått lite boendebekymmer i huvudstaden: dottern har ju kommit in på en utbildning som hon så gärna ville, och glad i hågen hittade hon ett boende också, nära högskolan. Men precis strax innan kontraktet skulle skrivas backade husägarna, nä, de skulle inte hyra ut sitt garagerum ändå och nu blir det nervöst. Nå, det kommer säkert att ordna sig, det gör det alltid. Men att leva i ovisshet, det är inte roligt.
Det här med lösningsfokus och själavård, det låter kanske inte helt förenligt? Själavård handlar ju mest om att kunna lyssna, med inlevelse. Lösningsfokus låter så aktivitetsinriktat. Som om man på något sätt ville hitta snabba svar och "gör så här så blir det bra". Det är vad jag själv förknippar med ordet. Eller förknippade, innan jag lärde mig mer. Lösningsfokus handlar aldrig om att terapeuten ger några förslag på någonting som konfidenten ska eller bör göra. Det handlar om att verkligen lyssna, lyssna helt blank på förutfattade meningar. Not knowing position. Och på så sätt, genom att ställa frågor, kanske kunna lysa på någonting som personen inte sett, eller uppmärksammat. Kanske hitta en gnutta hopp, lysa på en möjlig inriktning att ta ett nästa steg emot. Inge mod. Och hopp, först och främst hopp. Är det någonting en människa i svårigheter behöver är det hopp. Det är där vi hittar gemensamma nämnaren mellan lösningsfokus och själavård. Själavården har dock ytterligare en dimension, där finns det gudomliga hoppet, en kärlekens dimension där vi kan möta Den store själavårdaren.
Som vanligt har jag hunnit göra en massa mellan avsnitten, t ex åkte vi och handlade, gräddade och åt crepes och filosoferade över månen på altanen (egentligen var det inte riktigt så romantiskt som det låter; vi, mest Bosse, funderade över all den teknik som behövs för att bygga en rymdraket...) och nu är det ju alldeles för sent att göra annat än läsa lite av den sista sommardeckaren. Där vävs många livsöden i varandra så det krävs mycket koncentration och fokus för att hänga med. Vad har förresten hänt med min Vän af Ordnung? Hen försökte påminna mig om olika fabler (myror och syrsor och sånt) men nej, behåll dina moralkakor!
Jag återvänder till Fjällbacka nu.
Ehh, jag behöver nog lägga till att jag EGENTLIGEN är en ganska disciplinerad person... Men vissa dagar händer det att man skjuter på saker. Till den berömda framtiden.
lördag 6 augusti 2016
Våra inre djur
På Facebook finns det en mängd roliga tester, ja, ni vet, såna som man gör som tidsfördriv på resor eller när man egentligen borde göra någonting annat. Jag har kommit fram till massor med intressanta fakta om mig själv! Ofta handlar det om djur; vilken sorts hund man är, till exempel. Senast var jag att likna vid en husky. Ja, varför inte, jag gillar huskies, de har många egenskaper som jag gärna skulle vilja besitta! De verkar vara trevliga, precis som de flesta hundarna är. Väl omhändertagna hundar, vill säga. När jag nu konstaterat denna intressanta kuriosa om mig själv, enligt facebook... poppade betydligt mer obehagliga tankar upp i medvetandet. Nämligen hur en del människor anser sig ha rätten att behandla sina hundar precis som ägodelar. Stänga in dem i små utrymmen t ex. Långa tider. Sånt gör mig fruktansvärt upprörd! Levande varelser som behandlas illa, sånt väcker en tiger i mig! Märklig företeelse, alltså, att en del anser sig äga rätten att stänga in någon annan. Det är inte bara djur som stängs i burar, det händer människor också. (Ibland mer symboliskt än konkret). I sagornas värld finns ju Rapunzel, hon i tornet, med det långa håret, som häxan (styvmodern/mamman?) låste in, för att själv äga arenan.
Vad handlar det om? Viljan till makt? Avundsjuka? Ägandebegär?
Faktiskt, en del människor verkar på allvar tro att de äger sina barn.
Eller att man får göra vad som helst mot sina djur.
Sen finns det dom som har riktigt farliga djur, inombords! Djur som lägger sordin på alla känslor. Först lägger djuret beslag på glädjen, sedan smaskar det i sig av andra känslor, men bitterheten spottas ut, den får vara kvar och ta över där de andra känslorna försvunnit. Dom djuren verkar pusta ut hat och sprida rädsla... (Fast kanske är de mest rädda själva?)
Jag fascineras väldigt över mänsklig mångfald!
Skulle jag inte på allvar tro på att kärleken och godheten övervinner ALLT skulle jag nog bli ganska mörkrädd. Och kanske skaffa mig ett gäng vakthuskies! Och mata min inre krokodil...
Fast stänga in mina huskies i bur, det skulle jag ALDRIG göra!
Vad handlar det om? Viljan till makt? Avundsjuka? Ägandebegär?
Faktiskt, en del människor verkar på allvar tro att de äger sina barn.
Eller att man får göra vad som helst mot sina djur.
Sen finns det dom som har riktigt farliga djur, inombords! Djur som lägger sordin på alla känslor. Först lägger djuret beslag på glädjen, sedan smaskar det i sig av andra känslor, men bitterheten spottas ut, den får vara kvar och ta över där de andra känslorna försvunnit. Dom djuren verkar pusta ut hat och sprida rädsla... (Fast kanske är de mest rädda själva?)
Jag fascineras väldigt över mänsklig mångfald!
Skulle jag inte på allvar tro på att kärleken och godheten övervinner ALLT skulle jag nog bli ganska mörkrädd. Och kanske skaffa mig ett gäng vakthuskies! Och mata min inre krokodil...
Fast stänga in mina huskies i bur, det skulle jag ALDRIG göra!
 |
| Husky på strandpromenad. Bild: Siberian husky-dog-breed-pictures |
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)