Damen i blå jacka och Idioten

Har ägnat mig åt lite throwback i dag: kastat mig bakåt i tiden genom att läsa mina gamla blogginlägg. Rätt smart att ha, en blogg eller dagbok eller whatever som påminner en om saker. Livet är långt och minnet kort.

Så mycket det ändå har hänt. Trots att livet ibland känns stå stilla. Eller nej, stilla står det inte, inte nu, förr kunde jag tycka att jag bara harvade på samma ställe. Fast då behövdes det. Antar jag. Det sägs att när allt verkar stå still, det är då man laddar för nästa språng. Nu känns det att jag är på språng för det mesta, och trivs enormt bra med det! Allting har ju sin tid, som bekant, och kom nu inte med en massa floskler morrar min Vän av ordningen, och just det, det är en bestämd Ordning min Vän menar. Som det BÖR och SKA vara, enligt den envisa inre rösten. Som jag fullständigt nonchalerar. Nuförtiden. Eller försöker, i alla fall. Fast den kanske ändå behövs? För då blir man tvungen att skärpa till sig, och fundera på frågor som VARFÖR och VARFÖR INTE?
Är du med?

Hur som helst, det var ju födelsedagskalas igår kväll, och jag hade faktiskt en idé vad jag skulle ge födelsedagsbarnet: ett presentkort på Dramaten. Är inte det jättedyrt, undrar man, men är man under 26 år kostar faktiskt biljetten till vilken föreställning som helst där 100 kr. Det är sant! Som en biobiljett! Så det blev presentkort för två så han kan ta med tjejen också. När jag så stod vid biljettkassan frågade jag på skoj om inte det fanns lediga platser till Idioten, som skulle börja om en halvtimme. Jo, det gjorde det. Sista minuten-biljett, som kostade en bråkdel av ordinarie pris!
Så jag såg Idioten på Dramaten igår! Eller SÅG är fel ord... upplevde! Jag är tagen, än. Jag kanske skriver om det en annan gång, behöver sortera intrycken först. Ack att inte Bosse var med! Finns ingenting bättre än att få diskutera resonera fundera med honom! Fick stark hemlängtan.

Damen i blå jacka då? Jo, det var jag, i hisspegeln. Kände igen jackan, och ansiktet också, efter en stunds funderande. Ja, det är så vi påminns om tidens gång, också.

Speed of life

En stilla promenad vid Söder Mälarstrand. Stan håller på att vakna, solstrålarna kikar försiktigt in genom fönsterrutorna på andra sidan Riddarfjärden. Några löpare med spänstiga steg, glada hundar med  gäspande matte/husse i koppel, en och annan flanör.

I går kväll middag med mycket glädje och skratt hos goda vänner. I kväll födelsedagsfirande för  stockholmsbästisens son. Redan 21 år! I morgon brunch med min förstfödde + flickvän, roliga planer ska diskuteras!
Ett spännande studiebesök och en utbildningsdag.
Gott och blandat!

Det blåser friskt, doftar hav. Iskristaller, som små stjärnor, på gatstenar.
Går trapporna upp till högsta punkten på holmen, som en liten fästning. På ena sidan Västerbrons båge, på den andra sträcker sig Högalidskyrkans dubbeltorn mot skyn.

Läste en artikel, en krönika innan jag gick ut, den berörde mig djupt i hjärtat.

Av någon anledning kom jag att tänka på min vän, Hans, 80 +. Han bor på ett hem, sitter mestadels i en rullstol, kanske i dagrummet, kanske uppe i sitt rum. En gammal och kraftlös man, med matfläckar på skjortan och byxorna. Helt beroende av hjälp. Men ögonen är himmelsblå, och tittar man noga kan man se att det glittrar stjärnor i dem.

Hans har varit journalist. Han har skrivit många roliga, fina betraktelser, jag har en tjock bunt hemma. Nu är talet borta, fingrarna orkar knappt trycka på vare sig piano- eller datortangenter.
Men det händer att han skriver. Han skrev ett brev till mig. Det tog honom en vecka; inte för att inte tanken fungerar - det är fingrarna som inte vill som han vill. Han beskrev sin vardag, de glimtar av glädje som finns; torsdagars andakter, musikstunder, av besöksgruppen ordnade fikastunder.
Han avslutar, jag kan nästan höra honom sucka: - Ja, vad ska man med en sådan här skruttig man till?

Jo, en sådan skruttig man behövs, bland annat till att påminna oss om de världar av tankar, minnen, färger och musik som inryms i varje människa! Oavsett om de har tal eller språk eller förmåga att uttrycka sig.

Lägg till bildtext

Det blev en lång promenad, jag frös om fingrarna. Återvände till mitt sköna krypin, gott med en kopp kaffe nu! Skriver detta, sedan tar jag itu med resten av dagen.
Ännu en fin dag att leva, med livets hastighet.
Till dig önskas likaså!

Livet är större

Det började en julafton.
I ett av paketen låg Bowies Pin ups. Bowie, vem var det??
Efter ett par genomlyssningar var jag fast. Hårt och utmanande och lyckligt. Donny Osmonds valpögda idolbilder försvann från min vägg, utan saknad. Livet hade blivit mycket större och vackrare och farligare.

Du väljer din identitet, och väljer om igen, hela livet. Ingenting är fastlåst och statiskt utan förändras hela tiden. Du väljer! Första lektionen i existentialism, á la Bowie!

Jag packade ihop mina pinaler och flyttade från allt.
Valde vad jag ville vara och vad jag ville bli.

Han har funnits vid min sida, hela vuxenlivet.

Och så går han och gör den vackraste, mest storslagna sorti en artist kan göra. Inte rock´n roll suicide, nej, inte han, han låter sig filmas i sjuksängen, blint trevande, svävande, och parallellt finns han bredvid går in genom dörren in i sin privata Narnia en Starman en Blackstar gör stilenlig sorti utan  sentimentalitet märkt av sjukdom och död går han in och försvinner ut till stjärnorna in i himlen.

Jag känner stor sorg.

Men

Tack! Tack för din musik tack för trösten tack för vissheten om att livet alltid är större och mer.

Med känsla för det lugubra

Gillar lördagar! Den här har varit synnerligen trevlig. Inneburit städ, tvätt och plock, strykning, allt ackompanjerat med massor med musik. Lite läsning också. Varken träning eller utevistelse, dock, men det finns en dag imorgon också.
Gentlemen och gangsters svepte med mig till en annan tid, där vistas jag några gånger om dagen, i den lugubra paradvåningen, där "natten är en ständig möjlighet"... Hittade (eller Bosse hittade) boken, som ju heter Gentlemen, av Klas Östergren, i en av våra bokhyllor (den var på hans sida) så nu besöker jag dom miljöerna så fort tillfälle ges. Är det så för er också? Man hamnar i en historia, och så lever man delvis i den - tills boken är färdigläst. Jag älskar det! Det finns liksom olika stråk av verklighet i hjärnan, man kan välja mellan dem.
- Du, ibland tror jag att du helt spårat ur, muttrar Min vän av ordningen.
Jaja, så länge jag har koll på vilken värld jag befinner mig i för tillfället, så.. :-)

Det där med bokhyllor... När jag flyttade till Vissefjärda, hade jag naturligtvis packat ner alla mina böcker, och bokhyllorna flyttades hit också såklart. När vi sedan packade upp, och började kolla och ordna i hyllorna i "biblioteksrummet" visade det sig att vi hade rätt många samma böcker. Jag gjorde ett försök en gång att ordna böckerna ämnesvis, författarvis, men det var såååå svårt att rubba min ordning, som kan se ut som o-ordning.. men icke: det råder en helt egen ordning.  Ja, vi har böcker mest överallt, inte bara i bokhyllorna. Och ingen av oss kan tänka sig att bli av med några... Eller jo... jag ska... faktiskt... börja med det. På riktigt! Feng shuia huset bli av med ge bort dela ut ge plats... Inte bara böcker. Dukar. Handdukar. Lakan. Vaser. Saker. Vi har ju dubbelt och mer av allting! Låt det vara typ av löfte för det här året. Rensa i röran. Släppa taget om det som varit... Även om det innebär att några böcker måste bort... Nja, jag börjar med dukar och sånt..

Ska man kanske gå och lägga sig nu?
Ja.. och man kan ju alltid läsa en sida eller två, liggandes i den renbäddade. Eller kanske förflyttas man vips till Görings gamla säng i våningen på Hornsgatan...

Natti!