Not-knowing position

Kom hem på kvällen. En promenad från stationen i Vissefjärda till det som är Hemma. Ljumma vinden fylld av syren och liljekonvalj. Fåglarna berättar godnattsagor för sina små, nästan viskande.
Bakom mig besök i det som var Hemma i tjugo år, där jag än har rötter, söner, vänner och där vinden är friskt havsdoftande, kryddat med varm asfalt och röster och skratt från uteserveringarna, långt in på natten.
Jag går på en vidareutbildning/handledning, i lösningsfokuserad korttidsterapi, och denna gången hade vi långa diskussioner kring tiden... eller rättare sagt att händelser alltid föregås av någonting. Vill man att någonting ska hända, ska man se på det som behöver hända INNAN. Det blir liksom långa kedjor av små händelser, som föregår det som man vill ska hända. Om man vill göra någonting, t ex, börja träna, behövs det många små beslut, innan. Man ska ta reda på vad det är man vill träna. Var kan man göra det? Vad behöver man veta, t ex öppettider, vad det kostar, behöver man köpa nya träningskläder/-skor? Man behöver pejla sin motivation: är det värt att slå till med ett halvårskort... osv osv, ja, ni vet. Men allting har sin början någonstans. Hur kommer man fram till den stunden, att man lyfter ändan ur vagnen s a s. I alla våra beslut finns så mycket INNEHÅLL, där finns våra värderingar, som t ex hur vi ser på livet och oss själva, vad vill vi göra av det livet som vi fått.
I lösningsfokus har terapeuten en "not knowing position", dvs tömmer sin hjärna på alla förutfattade meningar, och lyssnar aktivt, och ställer frågor utifrån det man får veta av personen. Mycket svår konst!!! Men det nyttigaste jag lärt mig på väldigt länge. Eller försökt lära mig... tar nog resten av livet att öva sig i det.
Sånt här tycker jag är så roligt. Såna diskussioner. Såna resor. Byta perspektiv. Byta miljö.

Väldigt mycket av det jag tänkt, diskuterat och skrivit om senaste tiden, har handlat om Vita huset i Emmaboda. Jag skriver inte om det här och nu. Men jag fick en tankeställare, när en bekant höll blicken nere, på ICA. Vi brukar alltid hälsa och småprata lite. Jag såg på hela hennes väsen att hon hade sett mig, men ville inte hälsa. Det är väldigt effektivt. Fick mig att börja fundera.
Är jag kanske för gåpåig? Jag blir så ivrig, det blir man när man brinner för en sak. Jag kan ju inte ändra på mig, men kanske lägga band på ivern lite. Inta en lite mer laid-back -position. Kan jag det? Vill jag det?

Har också upptäckt att människor ibland hör/läser någonting helt annat än vad jag menar.
Vad ska man göra? Lära sig formulera sig så tydligt, att det verkligen framgår, utan tvivel, vad man menar. Är det ens möjligt?

Ibland skulle jag bara vilja ströva planlöst på en blomsteräng, lyssna på småfåglars godnattsagor och verkligen äga en "not-knowing position" fullt ut.

Men...Vem skulle jag vara då?

Inte så långt i framtiden

Pingsten firad, födelsedagskalas gånger två, och även annars har det varit buller och bång, på ett härligt storfamiljsmyllervis. Hänryckt har jag blivit, mest för att allt är så vackert just nu, och allra mest för att det svävar syrendoft överallt. Ljuvligt! Gånger 100!
Förra året missade jag nästan syrenblomningen, minns hur jag drog omkring som en jakthund efter sena blomklasar. Då var jag på långresa till långtbort. Nu är jag hemma. Förutom att jag åker en sväng till hufvudstaden, men det räknas nästan inte längre. Eller joooo, det räknas. Men det är typ bara fram och tillbaka och ...hemskt! ... jag känner mig så trött så trött. Är det någon sorts ålderstecken...? Att inte skutta glatt vid tanken på sthlmsresa? Eller är det dags för semester, kanske...? Jo, ja tror det.

Ja, semester, den närmar sig. Det innebär bl a takomläggning.
Nä, nu tänker jag på lite andra saker!

I söndagens DN fanns en artikel som jag verkligen rekommenderar att läsa. "Den förflutna tidens närvaro" Det är Roger Cohen, brittisk-amerikansk författare som skrivit den, i New York Times, ursprungligen. Han i sin tur citerar Faulkner: "Det förflutna är aldrig dött. Det är inte ens förflutet."
Vet inte hur du ser på saker, men jag ser människan som en babushka-docka, med alla sina åldrar, lager på lager, i sig. Och vi kanske finns just nu någonstans i ett mittenlager... Vi ser inte hela bilden, för den är inte färdig än. Vi håller på att forma vårt framtida jag, medan vi lever på. Dagen i dag är framtidens minnen. Typ. Rätt härligt att tänka på.

I artikeln nämndes också - rätt så i förbifarten- det muslimska paradiset, som ett mål och en dröm för heliga krigare. Undrar hur de muslimska kvinnornas paradis ser ut? För paradiset beskrivs som fyllt av vackra kvinnor med stora mörka ögon och ljus hy, som är till för att ha sex med, för männen, då. Kommer jordiska kvinnor förvandlas till unga skönheter, eller finns det ett speciellt kvinnoparadis?
Nåja, så långt i framtiden behöver man kanske inte spekulera, dessutom är jag ju inte muslim, förresten. Och ingen vet  ju något om ens i morgon. Den som dör får se. Huh, lät lite hemskt, men så är det ju.

Anyways, nu ska jag återvända till Åsa Larssons Kirunatrakter och fina hundskildringar, i bokform.
Och, faktisk, den här gången tror jag att jag vet hur historien slutar.

Bilden: utslagna tulpaner är vackra.

På besök hos en profetissa

Dottern har landat hos oss i Vissefjärda, stora amerikakoffertar ligger utslagna; alla säsongers jackor tröjor kjolar skor ligger huller om buller i högar.
Hon själv tillbringar långa tider skypandes och det är mycket miss you all i hennes rum.

Åh, vad jag har saknat henne! 

Nu är hon här. Eller nästan i alla fall.

Fortfarande lite jetlaggad.

Min älsklingsdotter. Jag hör henne skratta, och allting blir ljust och glatt i hela huset!

Hon har en ny skärpa i blicken. Hon skriver mindmaps över framtiden.

Framtiden kommer dig till mötes, tro mig, en dag i sänder. Först landa. Få fatt i tiden här och nu.

I måndags åkte vi, A, P och jag till Öland. Vi hade stämt träff med finaste Anna. 

Hon bjöd på ljuvliga smoothies till välkomstdrink, kaffe och mackor och medan vi åt strök hon ljusa och skira plagg och packade ner i sin stockholmsväska. Hon pendlar än. 

Som vanligt böljade samtalet från smått till stort, vardagsprat och djupa funderingar. Hon har ett sätt att se på en, rakt in i hjärtat. Och hon säger alltid någonting som träffar så rätt, hon svarar på frågor som man inte hunnit ställa, som man kanske inte ens riktigt visste att man hade... Och varje gång jag träffar henne blir jag upplyft och får nya perspektiv, nya insikter - och känner mig lite bättre och lite klokare. Och så talar hon om paradigmskifte, hur det behövs en djup, grundläggande förändring i världen, i vårt sätt att tänka och leva. Hon talar om olika nivåer av medvetande och förståelse. Och nya mindmaps väcks i mina tankar.

En vis kvinna. En profetissa! 

I dag har jag tvättat fönster; flyttstädning på Ödevata. Stora fönster. Då kom regnet. Små fönster. Och så började det regna igen. Och sen kom kvällssolen och då åkte jag hem. 

Vi ska laga mat och sen lyfter vi de tomma resväskorna på vinden. 

Sen ska vi nog se en film.

Japp, ses.

En solig dag

En solig dag i Ödevata. 10- årsjubileum för Malins och Magnus fina fiskecamp, som är så mycket mer än fiske! 

Det kom mycket folk, vuxna och barn och hönor hade några med sig: hönsbytardag var det också, ju. Två stadiga ardennerhästar drog tålmodigt runt med små och stora människor i vagn, och en pytteponny, i storleksordningen större hund, hade också selats för en vagn, med plats för två mellanstora barn. 

Vi från Idébanken hade hand om båtar och kanoter, och trampbåtarna var dom mest populära.

På eftermiddagen gick jag och hörde “gösdrottningen” - Cecilia Grönbergs, föredrag, där hon berättade med ord, bilder och filmklipp om sina väldigt spännande fiskeäventyr. 

En dröm för gösfiskare är att dra upp en gös på över tio kilo - och det hade hon gjort, tre gånger! Finns tre i Sverige som har det på sin meritlista! Annars spelar hon fiol och är musiklärare, och då gäller det att passa sig för att inte få några fingrar avbitna av en förbannad gös! Ja, det är väl inte kul för någon att bli av med fingrar, men för en musiker är det kanske extra känsligt. Fick också lära mig en hel del om pelagiskt vertikalfiske.. Många helt nya ord och begrepp för mig.

Här kan man läsa mera om henne:

http://www.gd.se/gastrikland/sandviken/gosdrottningen-gjorde-det-igen

Vädret fortsätter att trilskas med tvära kast mellan soligt och regnskurar, men vi hade tur, idel solsken under evenemanget. Sitter på altanen just i skrivande stund, och ett snabbt litet moln drog just förbi med en regnslöja och vips skiner solen igen. Nå, det passar ju dagens tema med dalande och stigande moln, Kristi Himmelsfärdsdag som det är. 

Älsklingsdottern har landat i Stockholm! Nu på slutet har det varit en hel del strul med det ena och det andra, så modern här har haft magen i dubbelknut ett par gånger det senaste dygnet, men det har ordnat sig och i morgon far jag till Kalmar och plockar upp världsresenären, och nu får det inte bli nåt mera strul, nu ska hon bara hem!  

Allt är så gott det kan vara just nu. 

Tacksamheten känns från tårna till hårtofsar och tillbaka. Och allra mest i hjärtat. 

En fin Kristi Himmelsfärdsdag, det önskar jag dig!

Pappmuggar och glas

Sådärja. På väg igen! På rätt spår. Norrut.

Första morgontåget. Gäspar över dagens första pappersmugg kaffe. 

Har nog aldrig rest med såhär lätt bagage: en axelremsväska. 

På väg till intressant föredrag och info OCH middagsträff med sönerna!!!

Hinner träffa stockholmsbästisen också, så livet känns GOTT!

Gårdagen innebar mycket intressanta möten: info om Emmaboda kommuns integrationsarbete och på kvällen möte på Boda ang sommarens aktiviteter i och kring The Glass Factory. Vi på Idébanken kommer att finnas där med en "gårdsbutik" med närodlat. Ska bli så spännande!

The Glass Factory finns i Boda glasbruk: samhället heter så och inget annat, fick vi lära oss i går, Dennis från Boda Samhällsförening betonade detta å det bestämdaste. Boda finns ju på många ställen i Sverige, man kan google-vägbeskriva sig vart som helst om inte glasbruket är med. Ann-Christine näringslivsutvecklare var där, likaså Veronica turismansvarig mm, och paret som driver restaurang Kantarellen och Peter och Camilla från café Röda stugan, som förutom fika kommer att servera musikaliska upplevelser dagligen hela sommaren. Maja Heuer, en entusiastisk och glad museichef var där. 

En smed var där, han har sin smedja nästdörrs, med världens mest minimala skylt på dörren, och världens kö brukar det vara in till honom, fast han egentligen inte riktigt vill det, för han jobbar där och utställningar har han någon annanstans, som i Finland och Luleå, men folk är väldigt intresserade av hans hantverk, och vänlig människa som han är, släpper han in dom och visar hur järn ska smidas. 

Om The Glass Factory kan man säga att det är en storsatsning som visat sig vara lyckad. Det stormade rejält vilt kring projektet innan det kom igång, skeptikerna förfasade sig över många rullande miljonerna, när Emmaboda kommun investerade i glassamlingarna. Så här var det: Glaskoncernen Kosta Boda erbjöd Emmaboda kommun att köpa företagets omfattande glassamlingar, 2008. Kommunen tackade ja. Beslutet att förvärva glassamlingen fattades av kommunfullmäktige i Emmaboda. Sossarna, Vänstern och Miljöpartiet stödde beslutet. Men det stormade, som sagt, och sällan har väl fullmäktigemöten varit så livfulla. Det skrevs spaltmeter med insändare som målade framtidsscenarion med krasande konkurser, ruiner och elände för all övrig kommunal verksamhet.

The Glass Factory är Sveriges enda renodlade, upplevelsebaserade glasmuseum, med de unika samlingarna från Kosta, Åfors och Boda glasbruk som bas för verksamheten. Samlingarna är av internationellt intresse med 30 000 unika konstglasobjekt, skapade av namnkunniga formgivare och konstnärer från 1700-talet fram till i dag. Museet är inhyst i de gamla glasbrukslokalerna i Boda i hjärtat av det småländska glasriket. När glaskoncernen Kosta Boda hösten 2008 erbjöd Emmaboda kommun möjligheten att förvärva företagets omfattande glassamlingar tackade kommunen ja. Glassamlingarna skulle säljas oavsett kommunens agerande och riskerade att skingras och hamna hos enskilda samlare i Sverige och världen. Det innebar också att kunskapen om ett viktigt kapitel i svensk design- och industrihistoria riskerade att urholkas, en historia som är viktig för både kommunens och regionens identitet. 

Så blev det, och det blev bra!

Och här sitter jag på tåget och rusar genom ett landskap med minst femtio nyanser av GRÖNT, och ser fram emot dagen och morgondagen.

Gör det, du också, ha en fin dag! 

Imperativ och respekt

En kylig Valborg. Jag i soffan, datorn i knät, en gryta puttrar på spisen i köket, resten av huset i viloläge. Katten Maxi, The King of The Ringroad, sover hopkurad på filten bredvid mig.

Vi tog oss till Centrumtorget i god tid innan 11, nåddes av informationen att tal sång och appeller var inställda pga vädret (= regn i stor mängd), men det fanns ändock en skara unga eldsjälar på plats, och tal hölls och ropen skallade, några på spanska och några handlade om miljön och  framtiden -några av oss i skaran var ju mer gröna än röda, men allt som togs upp i talen kunde vi stå enade bakom: oron för den tilltagande rasismen, insikten om att man kan och bör påverka förhållanden i skolan och arbetslivet. Det finns ju firande på Folkets hus, senare i dag, men vi for hem, och åtminstone jag var nöjd med det som blev.

Framför mig har jag en bok av Åsa Larsson, Solstorm. Har precis läst hennes Svart stig, och den är väl en senare bok i samma serie, men det gör inget att det blir fel tidsordning, är helt tagen av hennes underbara, målande språk. Ok, hon skriver deckare så det är rätt blodigt och grymt också, men här och där finns skimrande pärlor av bilder.. och Norrlandsperspektivet, det gillar jag.

Annars har jag funderat lite på fundamentalism och fanatism, två begrepp som jag försöker hålla ifrån mig. Men gränsen mellan brinnande engagemang och stark tro på någonting, och f & f  kan bli lite svår att se ibland. Motsatsen till dessa, engagemang och tro, är likgiltighet och ljumhet, tänker jag.
När man börjar tycka att det man själv tror på och är engagerad i, är det allra bästa för alla, då har man hamnat i riskzonen för f & f.
Det behövs eldsjälar som brinner, och som genom sin tro och sitt engagemang, kan förbättra välden och inspirera andra. Men det behövs också insikt om att det finns olika sätt, och så länge vi kan bygga gemensamma värdegrunder att stå på är det gott och väl. Enas om begrepp som frihet och demokrati, till exempel.
Kants kategoriska imperativ bör (tänker jag, så gott jag förmår) ses genom respektens försonande förståelse. Kategoriska imperativt: "Handla endast efter den maxim genom vilken du tillika kan vilja att den blir en allmän lag". Joel Feinberg (1975)  menar att det är respekt (reverentia) Immanuel Kant talar om när han diskuterar den känsla som väcks inom människor när de konfronteras med den moraliska lagen och människor som lever enligt den. 


Sånt kan jag sitta och snöa in mig på... denna den 1. maj.
Utanför fönstret sträcker tulpanerna på sig, stolta, gula och röda, men håller blombladen beskyddande ihop. Det är inte precis snökallt  här i Småland, men nästintill... 4+, bara. Visst minns jag valborg med snödrivor runt elden, så det skulle väl inte vara helt omöjlig scenario.
Nå, värmen kommer, det gör den alltid, förr eller senare.
Grytan puttrar, snart är den klar. Katten Maxi vänder på sig, lägger sig bekvämt tillrätta och suckar lite. Och jag ska läsa ett par sidor Solstorm.

Ha det fint, vem du än är, var du än är.